Såhär års förr
var det alltid varmare än varmt på
Kungsgatan 6.
Först knackade
man på en av glasrutorna på ytterdörren, tryckte ned handtaget jättehårt med
den vänstra handen så att dörren öppnades för att med den högra handen öppna ”inner-ytter-dörren”,
den som bara var där på vintern.
Medans man
smällde igen den riktiga ytterdörren, som inte annars gick igen, stenhårt och
samtidigt ryckte handtaget inåt och uppåt – med två händer – förundrandes över
hur det var möjligt att de små rutorna i dörren aldrig gick sönder – skreks det ”hallååååååååååååååå jaaaaaaaaaaaaaaa!!”.
Eller som det
heter på ren Bohusländska ”Hallööööööööööööööjaaaaaa!!!”
Oljepannsvärme
på max slog in i näsborrarna, ögonen torkade på en halv sekund och matdoften
spreds i hela kroppen medans man brottades med att kunna se något genom
igenimmade glasögon.
Halvvägs
nerför trappan från mellanvåningen stod farmor och torkade händerna på
förklädet innan man ens fått av sig mössa och stövlar.
”Tar du med
julmusten upp från matkällaren?”, sa hon med en fot på väg ner för att göra det
själv och en fot på väg upp för att kolla allt som stod på spisen.
”och du har
väl tjocka sockar på dig för golvet e kallt? Annars finns det laddar.”
Alltid när man
kom upp i köket stod du där.
Oftast med
ryggen till eftersom du var tvungen att ”kolla spisen” medans farmor gick ner
för att kolla ”hem de va”.
Så fort jag
kom in i köket vändes den breda, rutig-skjort-klädda-med-gammal –farbror- linne-under
- ryggen åt mitt håll och det varmaste, bredaste, härligaste leendet i världen
tog dess plats.
Aldrig i hela
mitt liv har jag någonsin känt mig så välkommen någon annan stans som i farmor
och farfars kök.
Du tog några
steg från spisen – den skulle ju trots allt fortfarande passas – och gav mig
den största och starkste björnkramen in världshistorien. Alltid! Varje gång!
Ingen annan
kram i världen kunde eller kan mätas med dina kramar.
Orättvisa och
skvaller var det värsta du visste, även
inom den närmaste cirkeln, och du tog ”de dina” i försvar även om det
inte rikgtigt var nödvändigt.
Du lärde
oss - du och farmor – att det alltid
finns tillräckligt för alla om vi alla delar lika och gör våran del.
Det sas ofta
att du var en något tystlåten man – men vem var inte tystlåten jämfört med
farmor (och jag kan veta det, jag har förmågan att kunna pladdra lika snabbt
och fort som henne J)?
Ni balanserade
upp varandra.
Med farmor var
det ”catch up” och med dig var det att ”bara vara”.
Att sitta och
äta bullar med farfar, det var lycka.
De orden som
yttrades över bullar, saft och senare kaffe var väsentliga och skratten
bubblande och bullrande.
Nu, denhär
tiden på året , tänder jag inte ett utan alla ljus i huset för dig.
Och varje gång
jag tror att ”nu blir jag sentimental, nu kommer tårarna” så kommer det ett
leende istället. För varje ljus kommer ännu ett minne, följt av ännu ett leende,
och för varje minne ännu ett , och ännu ett.
Tänk att jag
fick ha dig i mitt liv ända tills jag var närmare 40 år – vilken lycka!
Tack!
Grattis på
födelsedagen farfar! Jag älskar dig.
Cecilia Götherström
Geen opmerkingen:
Een reactie posten