" Jag tror att världen kommer att förändras."
Hans röst gick upp i falsett.
I skenet från oljelampan kunde madam S se de nötbruna ådrorna som avtecknade sig på Poetens underarmar. Han låg med huvudet i hennes knä och berättade om ensamheten. Han talade om känslor av utsatthet. Hur frustrationen och övergivenheten hade sköljt över honom då han hade passerat igenom de igenbommade samhällena. Hon drog med fingrarna genom hans grånade hår och lyssnade uppmärksamt. Hon såg på honom att han hade mycket att säga, men när ögonlocken tillslut blev så tunga att han inte kunde hålla de öppna, lät hon honom sova.
Medans han sov såg hon till att skicka bud till MosterVera att Poeten var hemkommen. Även om det skulle ta minst en vecka för det gåtfulla folkets barn att ta emot budet och sedan ta sig över månberget litade hon på att de skulle klara sig bra på egen hand.
De påföljande dagarna samtalade madam S och Poeten titt som tätt mellan göromålen. Han berättade om platser där han mött galenskap, platser där människor kastade sina förutfattade meningar i varandras ansikten, där de skräpade ner med sina uppfattningar och försökte överrösta de andra för att slippa kännas vid sina egna tillkortakommanden. Det hade också funnits platser var ödmjukheten rådde. Poeten mindes alldeles tydligt en gång. Det hade regnat i flera dagar, hans åsnor hade varit mycket trötta och förgäves sökt vägen som ledde in till staden. Det hade hunnit bli mörkt innan de efter långt och mycket hade funnit ett par breda hjulspår som de följde förbi en flod. Rätt som det var hade kärran sjunkit ner i den leriga jorden. Desto mera åsnorna hade trampat och dragit desto djupare hade de sjunkit. Tillslut satt karossen fast som i ett skruvstäd. Poeten hade inte förväntat sig andra ekipage i de här krokarna utan hade redan förberett sig på att tillbringa natten där. Dock hade en vagn med ett herrskap uppenbarat sig ganska snart. Den lilla skaran hade skyndat till hans hjälp genom att fästa hästarnas hjälptyglar i åsnornas sadelgjordar. De hade vadat i leran och med samlade krafter hade de knuffat och dragit tills kärran hade lossnat med ett smack.
I de tidiga morgontimmarna arbetade madam S och Poeten sida vid sida i ladugården. De gav åsnorna hö och korna säd. De strödde spån åt hönorna och gav katterna vatten. Han berättade om hur nyfikna och påhittiga det gåtfulla folkets barn hade blivit. Hur de ställde frågor och krävde svar, hur de sedan formulerade en ny fråga av hennes svar. Madam S berättade också hur de i sinom tid hade lärt sig att respektera sina egna och andras behov. Hur de allt som oftast delade med sig och hur de begav sig till byn utan henne och alltid återvände fulla av historier. Medans de bar och kånkade tänket hon på hur glad hon var över att Poeten hade återvänt, hur alla åren som gått var som bortblåsta.
"Jag har en present åt dig," sa han med hemlighetsfull min.
"Vad spännande, jag kan inte bärga mig."
"Det är något alldeles speciellt men du måste vänta tills åkrarna fryser."
Madam S var van att vänta så hon nämnde det inte mer.
På kvällarna satt eller låg de allt som oftast på bäddsoffan i allrummet. Poeten berättade om det vackra, de små tingen som man inte ser om man inte vill. Då brukade hon mest lyssna och uppleva det som han visade med orden.
Ibland rullade den svarta katten ihop sig på bäddsoffans blommiga stoppning. Ibland hörde hon det där alldeles speciella fågelropet igen men när hon tittade ut lyckades hon aldrig se den. Deras samtal kunde sträcka sig till långt in på natten, då Poeten hade somnat brukade hon försiktigt lirka sig loss och sedan lägga en filt över honom.
Hon funderade på det där han hade sagt om att världen skulle komma att förändras. Hon förundrades över att det fanns så många likheter mellan vad Poeten hade berättat och vad hon själv hade varit med om. Hennes värld var sig inte mer lik, det fanns så mycket som hon uppskattade i det nya. Med det gåtfulla folkets barn hade hon lärt sig att lösa stora och små problem på sitt eget sätt. Ibland hade hon försökt minnas vad farmor hade lärt henna om relationer och hjärtlinjer, men oftast hade hon gett upp. Handens livslinje trodde hon hade något att göra med förändringar och obalans men sedan insåg hon att hon inte kunde vara som farmor. Fast det var långt efter att farmor hade gått bort. Då först hade hon förstått hon att hon mådde bäst av att hitta sina egna svar även om det innebar att hon var tvungen att gå flera gånger upp och ner för månberget.
Hon kunde inte sluta tänka på den där presenten. Vad kunde det vara? Och vad hade frysta åkrar med saken att göra?
Geen opmerkingen:
Een reactie posten