Valter står i rökrutan, omgiven av sina polare. En cigarett i handen, röken förenas med imman från de halvvuxna pojkarnas andedräkt. I hörlurarna ett smattrande crescendo. En kaja pickar ensam efter rester, där borta i brandtrappan. Kroppen för tunn, som alltid i ett här och nu och utan kraft att slita sig. Valter vet det. Om han vet det. Han känner hennes pasteller, de är bleka nu. Hon ser på honom. Han ser bort. Det svartnar, han står kvar. Han faller inte, men smaken av gårdagens varma körsbärssaft och knastrande pepparkakor med glasyr på skingrar skärpan på tungan från hans röda Prince. Där ligger den, en lussebulle på Valters assiett. Han står kvar i rökrutan, han petar loss russinen från bullen. Kaja är smidig att plocka upp dem och stoppa dem i sin mun. Värme och mättnad. Deras stolar bredvid varandra. På bordet en röd, vävd duk med tomtar på. Hennes panna är täckt av finnar. Hans käkar är vasskantade, huden slät och jämn. Hennes raknade lockar ligger platta över hjässan förutom en virvel på bakhuvudet där det trasslar. Hon är mager. Hon bär otympliga fjädrar, en tröja utan form. Hans tjocka kalufs spretar med stil och nonchalans, ingen kan ana att han ställer väckarklockan efter tiden det tar att ge frisyren det rätta stuket. Kajas glasögon glider ner på nästippen, hon petar upp dem med pekfingret. De går in och lägger sig på hans golv. Bredvid varandra, fingrarna snuddar. Hennes fötter dansar virvlar till musiken hon tagit med sig åt honom. Pratar om förköp av biljetter. Valter sneglar, inbäddad i hennes medicin, samtidigt kan han skymta det svarta strecket i hennes hjärta som han har börjat karva in. Han drar sig undan, så att det svider, kör labyrinten ett varv, snabbt, utan tvekan, utan att falla. Hon tar den ifrån honom, hennes tur. Valter står i rökrutan, kajan pickar mot brandtrappans stål. The Triffids sjunger om vidöppna vägar och Kaja kör kulan hon utsett som sin, den är hennes för att den har en skiftning i guldet, en nyans av grönt. Det pickar sävligt och fumligt av kulans maka tur genom labyrinten, plattan vickas utan hast och kvinnan som tittar upp hör viskningen av en brädad tillika rotfast mästarinnas kamp.
Kulan faller. Den träffar kvinnan i huvudet. Hon hinner inte känna efter vad det betyder, för telefonen ringer.
Den sköna kramen när hon gick.
Valter står i rökrutan, omgiven av polare. Han har ryggen till, han kniper ihop ögonen. Han skrattar när killarna flabbar. Han fick visst rök i ögonen. Boys don´t cry. Borta vid brandtrappan flaxar en kaja med vingarna, hon försöker lyfta.
Han spänner sig i ansträngning att måla världen. Han svimmade faktiskt inte. Åtminstone inte så det märktes.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten