Valter sover. Dygnet står inför den mörkaste av dagar och den längsta av nätter. Ett skede där alla gränser är svaga, suddiga, utspädda. Då, nu och sedan rinner in i varandra. Kvinnan i labyrintens klangskåp har ställt mobilklockan på vibrato till halv sju, och hon har somnat tillslut. I sömnen kniper hon ihop alla sinnen så hårt att hon blir en knuten boll, djupt, djupt i labyrintens hjärta. Klangskåpets juleljus, kvinnans tunga andetag, de sipprar uppåt. De sipprar utspädda rakt genom suddig tid, denna den längsta natten, de tar sig tillsammans med halv- sju vibratot upp genom labyrintens hål och in till Valter. Kvinnan knyter sig fast i ett mantra om vila, hon vägrar höra mobilen vibrera, hon vill inte än.
Men Valter vaknar. Det brummar någonstans. Han känner inte igen ljudet. Han letar i rummet, hajar till. Brummandet kommer från labyrinten, den som står inskjuten under sängen. Han drar fram den, skakar på den, det slutar inte brumma. Han kontrollerar att han inte har svimmat, att han inte sover. Klarvaken. Hålögd. Irriterad. Mörkret kompakt utanför fönstret. Med en suck kliver han upp, föser ner labyrinten i en papperspåse och går pyjamasklädd resolut ut i trapphuset, ner mot källaren. Han har ändå vuxit ifrån den. Kanske den finner sin väg till ett nytt barn, om han ställer den där han fann den.
Kvinnan skakas vaken i sin snedställda boning. Hennes klangbotten tjuter när hon färdas på sniskan. Spelkulorna skramlar så hon får huvudvärk, ljusslingorna blinkar, ett julgransornament går i kras. Hon räcker ut handen och greppar spelkulorna, en av dem med schatteringar i grönt. Det knastrar betonggrus under Valters tjocka sulor. Det prasslar av papperskassen labyrinten är inskjuten i. Kassen svänger, Valter går fort, hör inga gnagare vässa huggtänder, ser inga slott resa tinnar. Han ser bara en grå, lång källargång med flackande lysrör och stängda grindar. Kassen slår i en av grindarna, det var nog här inne han fann labyrinten, dagen för länge sedan då han var en liten pojke. Grinden gnisslar, den är olåst. I lysrörens sken framträder en trave filtar och kartonger på hög. Men även en fot i röd strumpa. Strumpan bärs av Kaja som sitter Buddah, långt inne i sin meditation, i en bön, med stängda ögonlock. Det sticker i fingrar och tår, som om han håller på att vakna på riktigt. En sommaräng, en hammock och en mjuk dyna.
Kaja blundar. Valter sätter sig bredvid henne. Hon öppnar ögonen. Blekgrå iris, häpen glädje. Han lägger armarna om henne. Genast släpper blockaden som oron lagt över sinnevärldens ljuva smärtpunkter. Och hon gör det. Hon kysser honom. Det spritter glädje. Han kysser henne tillbaka. Hammocken flyger över blommande ängar under en molnfri himmel. Vallmon rister mildrostade nötter, rosenbuskar drar in taggarna och sväller med prunkande knoppar.
Kvinnan rodnar förnöjd och jonglerar med spelkulorna så att de studsar mot väggar och tak. Kaja landar i sin alldeles egna närvaro, och Valter har sin hud, sin magi, tillbaka.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten