Floden strömmar, svart, kraftig, trösterik och farlig. Håller stjärnornas lyster som magisk sand på botten. Strömmar och förvandlar, förnyar, tvättar bort.
Tänk om de visste, de som sitter på en sten med tunga hjärtan och visar fisknät efter fisknät av hjärtesorger och problem som måste lösas innan de bara får vara. Innan de får vara fria. Innan de får komma hem, i hjärtat.
Så mycket som måste tas hand om. Så mycket att tycka någonting om. Så många maskor att laga. Så många fiskar att be för, att tacka för. Så många tomma nät att vara arg för, att vara rädd för.
Det vita ljuset har tvättat bort allt.
Det finns inga kontrakt kvar. Inga skulder kvar att betala. Inga överenskommelser.
Vad skapar du med dina ord? Med dina tankar?
Det finns inga löften mer att hålla.
Välj dina vänner och din familj.
Titta noga, lyssna djupt. Du är fri. Det vita ljuset är ditt och du är fri att skapa vad du vill. Dansa utan att bära någon. Alla är fullt kapabla att bära sitt eget öde och sitt eget ljus. Dansa istället, ensam eller tillsammans, utan att bära någon.
Britta bjuder på kaffe och berättar om byn. Om farfar. Om sitt eget liv. Hennes man gick bort för elva år sedan. Barnen har flyttat till storstäder.
Hon tar sockerbiten mellan tänderna, slår kaffet från koppen på fatet och sörplar med sockerbiten i munnen.
- Nämen du vet ja vill int flytta. Ja ha allt ja behöv. Barna och barnbarna kom ju på besök ibland å.
Kaffet är hett och gott. Då och då grumlas ett grovt korn av kokkaffet upp från botten och lägger sig på tungan.
Jag berättar om farfar. Om breven. Jag berättar inte allt, men förklarar att jag ville åka tillbaka för att se platsen där han bott länge. På vägen hem tänker jag åka förbi stället vid Umeälven där vi ofta satt tillsammans.
- Det låter lite konstig, men jag blev helt kär i det där vita huset här borta strax utanför byn. Får jag fråga vems det är?
- Jo hä ä ju Maj-Gulls stuga. Hon fick ju lov å flytt in på hem.
- Jaha.
Britta slår upp mer kaffe och sörplar mästerligt.
- Va du intresserad å köp huse?
- Ja.
Förståndet visar listor. Jag har inte pratat med Mats, eller med barnen. Det är jättelångt bort från Stockholm, för långt bort för en sommarstuga. Jag har inte jättemycket sparpengar och har dessutom aldrig gjort någonting utan att prata med min man först. Ändå ser jag för mitt inre öga hur listorna brinner upp, den ena efter den andra.
- Ja, jag vill jättegärna köpa stugan om den är till salu. Skulle du kunna fråga Maj-Gull eller hennes familj om den är till salu?
- Jo men det kan ja väl göra.
Förälskelsefjärilar i halsen. Bara andas, My.
Jag hoppar på tåget.
My,
När jag var liten drunknade en av mina släktingar. Han var bara fem år. Det var hemskt. Han hade tagit sig ner till sjön utan att någon såg det. Hans föräldrar hämtade sig aldrig efter det.
Mina föräldrar blev rädda och vi fick inte vara vid sjön längre utan vuxna i närheten.
Sedan gjorde jag likadant, mina barn fick inte heller vara vid vattnet. Jag var för rädd att någonting skulle hända.
Sedan kom du. På något sätt kändes det annorlunda. Jag kunde vara med dig vid vattnet utan att tänka på det förflutna hela tiden. Kanske är det den stora gåvan med barnbarn. Nya möjligheter, nya mönster.
Även fast du och jag alltid satt vid Umeälven kändes det som om Pauträsket också tvättades ren. Olyckan lyftes ur vattnet, som fick bli bara vatten igen.
Jag är glad för mina minnen med dig vid vattnet. Du känns nära när jag tänker på det.
Kram,
Farfar
Geen opmerkingen:
Een reactie posten