maandag 14 december 2020

Camilla: Farfars julänglar, del 14


 


Tänker på farfar och undrar om han gjorde julänglarna själv? Knöt guldtråden om bomullstråden, kammade och klippte vingarna? 

 

Att göra någonting för någon annan och att önska någon väl, är inte det magi? Är det inte en trollformel? Att göra en julängel och sedan hänga upp i ett träd av ljus, samtidigt som man skickar sina varmaste tankar till någon…det måste väl vara det kraftigaste kärlekstrolleri vi har? 

 

Personen som varje dag säger ”Det blir aldrig som jag vill”, är inte det också trolleri? Ett kraftfullt sätt att se till att det heller aldrig blir som man vill?

 

Ord är trollformler. Varje dag. Ritualer är magiska. Knytande av julänglar likaså. Det är jag säker på.

 

Nedanför gästsängen hos Britta piper det i kartongen som är bäddad med frottéhanddukar. Livskraftigare nu. Jag lyfter upp Tiger och lägger honom mot halsen. Han svara med att kissa i halsgropen. 

 

Jag behöver en ritual. 

 

Jag tar mig nerför trappan i den för stora pyjamasen jag har fått låna, tar med mig kartongen. Vid kakelugnen sitter Britta och dricker kaffe. 

 

-        Men gomorron. Vill du ha kaffe?

-        Gärna.

Britta inspekterar Tiger, som nu är torr och varm. Vi dricker kaffe under tystnad. Det känns hemma. Lätt och avslappnat. Det sprakar i kakelugnen. 

Det börjar bli dags att vända hemåt. Men det är någonting som behöver hända först. Jag vet bara inte vad det är än.

Jag bestämmer mig för att ta alltihop i egna händer nu. Mitt liv. Den här konstiga resan. Ritualen som jag behöver.

-        Britta, jag måste snart åka hem till Stockholm. Jag kommer ju tillbaka, men jag undrar om Tiger kan bo här hos dig?

-        Jag tyck hä ä ganska trevlit me sällskap. Han kan stanna.

 


My,

Idag är det kallt och soligt. Jag ser ut över en parkering, men på insidan ser jag Umeälven, frusen, drottninglik. Minns skidturer med grillkorv och pinnbröd. Pulkan du låg i som liten.

Minns du hur vi samlade våra skatter i fiskeboden nere vid älven? Stenar, kottar, fjädrar.

Det känns som om jag sitter där idag, med utsikt över älven och alla skatterna vid fötterna. 

Det tog lång tid innan jag lärde mig det som förändrade allt. Nämligen detta: Du behöver ingen tillåtelse för att leva ditt eget liv. Inte från någon.

Du behöver ingen tillåtelse för sångerna du vill sjunga. För berättelserna du vill skriva. För hur du ber till gud. 

Du behöver ingen tillåtelse för att leva som du vill leva, My.

Kram,
Farfar

Geen opmerkingen:

Een reactie posten