Inskjuten under sängen i Valters rum står en hemlig dammig kartong med hans namn på. Kartongen är hemlig för att den inte har en givare som han känner, vad han vet. Den förmodade, påflugna råttan i källaren rasslade att han skulle ta den, och så var det gjort. Valter kontrollerar att dörren till sovrummet är ordentligt stängd, sedan sätter han sig med benen i kors bredvid sängen och drar fram kartongen. Den doftar allt annat än dammigt, även fast fingrarna får ett lager av vitt smul på sig när han pillrar med dess flikar. Han suger in luft, får inte svimma nu.
Inuti kartongen med Valters namn på finns en glänsande, djupt brun trälåda med en märkvärdig ovansida. Ovansidan är försedd med flertalet granitsvarta långsmala upphöjda ränder, tillsammans utgör de en snitslad bana. Längs med banan finns runda hål. Det är en labyrint. Den är utsökt utformad, polerad likt isen på en rink, den bultar hjärtslag. Han lyfter upp lådan ur kartongen, den är stadig men inte tung. Ovansidan vickar, som en platta, det går nog att lossa den! När lådan står framför honom på golvet lirkar han loss plattan. Där under är innanmätet klätt i vinröd sammet, det är nära att han missar silkespåsen i vilken tre gyllene kulor gömmer sig. Med de tre hala kulorna gnistrande i knänas korsning håller han upp plattan framför sig och studerar den. Den påminner honom om ett instrument, det sjunger om den, milda toner. Den har en början och ett slut. Två platser av trygghet. Kulorna blinkar. Han tar upp en av dem och släpper ner den i lådan för att pröva. Med en studs lätt som ett kucklande skratt faller kulan och snurrar lekfullt över den snedställda sammetsmattan innan den börjar rulla mot utgången där en liten snidad ficka i sten som ser ut som ett snäckskal fångar upp den. Försiktigt manövrerar Valter plattan tillbaka i lådans fäste. Han placerar en av kulorna i en trygg zon. Vid ena långsidan av lådan och vid en av kortsidorna sitter lenslipade, skruvformade rattar som passar perfekt i hans handflator.
Det gäller att vrida på rattarna så att labyrintens rörelser styr färden. Kulan rullar vingligt, susar en trasslig regnbåge. Valters nävar kniper om rattarna. Han har små breda händer med fnasiga knogar, det fnasiga kommer sig enligt mamma av att han tycker illa om att bära vantar. Mamma tjatar men vantar ger honom ett obehagligt instängt brus i kroppen som får honom att känna sig än mer världsfrämmande än han redan är. Snö, sten, träd och jord fortplantar smaker av delaktighet. Vantar gör det luddigt. Självklart vill han nå slutet av den snitslade banan, han vrider på rattarna och kulan vinglar över fältet. Den faller med ett plopp rakt ner i labyrintens klangskåp. Han kan inte vänta tills han får visa den här för Kaja!
Han försöker se in genom det lilla hålet vid fickan där kulan trillar ut. Mörker. Doft av parfym, noter av trä och vanilj och hud. Kulan sjunger och faller. Sjunger och faller. När han somnar den kvällen, tillslut, långt bortom rasslande råttklor och dunkel källare, håller han händerna på de behagliga rattarna och vrider och vickar på labyrinten. Kulan sjunger. Den faller. Och han faller med den, rakt ner i mörkrets klangbotten.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten