Med lätt hjärta kör jag iväg i hyrbilen, mot det som jag känner är min mötesplats med farfar. Som alltid känner jag mig lycklig när jag reser. Att befinna sig mellan två platser eller två världar gör att allt känns så stilla och så klart. Tacksam för de nya pärlor som vaggar i bröstet. Nya möten och den vänlighet som jag alltid längtar efter och alltid försöker ge. Underskattad, så länge, när världen glömde alla uråldriga sanningar och trodde att Wall Street hade svaren. Mesigt att vara snäll. Losers. Men vänlighet är det starkaste urträd som någonsin levt. Den som är starkast orkar vara vänlig. Vågar. Låter förolämpningar ligga kvar på marken, som grus, och fortsätter att välja en väg av generositet och öppenhet, vänlighet. För att vänlighet är ett magiskt frö som växer upp till oförglömliga blommor och träd. Fast ofta på platser där man inte förväntade sig att de skulle växa.
Vinterlandskapet flimrar förbi. Minnena av lekarna vi lekte i bilen, lillasyster och jag, för att fördriva tiden varje resa upp till Barsele. När vi kom närmare började vi räkna husen.
Det ser så annorlunda ut när jag kör in i byn. Jag parkerar bilen och går upp mot berget, in i skogen. Den asfalterade vägen går upp mot berget och på höger sida den branta sluttningen där jag så ofta stod som liten. Precis som då slår jag loss lite snö som hänger som tunga flikar och smulorna rullar nerför sluttningen, växer sig större när de rullar och lämnar vackra linjer och prickar i det gnistrande vita. Så starkt jag minns just en dag när jag stod i timmar och bara tittade på små snökulor som målade mönster i snön. Jag minns det så tydligt för att jag kände en närvaro, så stark, så kärleksfull. Jag hölls om av naturen och kände djup frid. Godhet, så stilla, så levande.
Jag sätter ihop vantarna, blundar.
”Tack. Tack för all kärlek, all tröst, all hjälp. Tack för det vackraste vackra. Tack för viskningar utan ord. Jag har aldrig glömt och är tacksam för det.”
Jag känner för att lämna en av farfars änglar här, men har en stark känsla att jag måste hålla dem samlade ett tag. Har inga smycken att lämna kvar idag, så jag bara skickar mitt tack rakt in i marken. Det rasslar till i en gran. En stor bit snö släpper taget och målar svanmönster i snön.
Dags att gå ner till älven.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten