Ann-Charlotte: Sökandet efter sägnernaskärra, del 10

"Nej, vänta." Hans resoluta stämma höll henne tillbaka.                                                              "Det är något som du måste veta."

"Jag har saknat er alla så otroligt mycket." 

Madame S svalde hårt för hon visste att det fanns något annat som han ville säga.

Hennes tanke snuddade vid den blodröda livslinjen. Att tolka händernas linjer var något som

hennes farmor hade varit mycket skicklig på. Hon hade lärt sig ett och annat av henne som

barn. Som att livslinjer kan ha att göra med sjukdom. GammelHanna hade haft en bruten

livslinje precis innan hon blev sängliggandes. Hon mindes hur farmor hade försökt att gömma sin oro för henne men det hade bara gjort det ännu mer tydligt. GammelHanna hade legat till sängs i flera veckor och efter det hade hon aldrig mer kunnat gå ordentligt. 

Vattnet droppade i strida strömmar på yttertrappan. Poeten huttrade till. Hon smekte lätt hans axel. Framför sig såg hon hur hans gestalt sjönk ihop som en ballong som något stuckit hål på. Hon skyndade sig att stödja honom, fick in honom i det lilla köket där han sjönk ner på en av pinnstolarna.  
Madame S blandade mörk rom med fyra delar varmt vatten. Poeten drack i djupa klunkar. Han hade fått tillbaka något av färgen i ansiktet. Han tittade sig förstulet omkring.                        

"De små sover hos MosterVera," sa hon. Poeten nickade lätt. 

Hon lade mer ved i braskaminen och satte sig sedan intill honom

"Är du sjuk?"

"Nej, men jag kommer aldrig bli som förut."

"Är det hjärtat igen?"

"Nej, medicinerna hjälper bara jag tar dem i tid varje dag."  

Hon märkte att hon slappnade av lite i värmen.                                                        

"Vad menar du?"

"Det är länge sedan nu, tiden går så snabbt där i de andra världarna."

"Mm." Hon nickade åt honom att fortsätta.

"Det var hemskt det jag såg. Jag försökte formulera det flera gånger, jag började skriva åtskilliga gånger men tillslut slängde jag det. Det går inte att förstå om man inte har varit där. Jag önskar att du hade varit där vid min sida. Det var alldeles övergivet. Inte en enda själ så långt ögat kunde nå. Handelsbodarna var igenbommade, allihopa. Härbärgena längst vägen var slutna. Det enda ljud jag hörde var åsnornas hovar mot kullerstenarna.

"Var du rädd?"

"Jag vet inte."

De satt stilla utan att säga något alls. 

"Jag tror att världen kommer att förändras."

Hans röst gick upp i falsett.