Ekorrungarna trär bokstäver på strån,
sprider ut och blandar i leken, från lergök till tass från tass till bössa,
till gränsforsens friskhet, söker koltrasten mask,
längst snårig sluttning finner sparvarna bär,
som de låter falla på en gammal rostig skåpbil,
på broräcket hänger någons nygamla kappa,
den nygamla kappan
uppvaktas av en flygande stråkkvartett,
till ljudet av fåglar öppnas skåpdörren
och Karl stiger ut, sin bössa
han bär
tillsammans med en gråmelerad mask,
Jägar-Karl behöver aldrig mer den där gråmelerade masken
för i alfabetsbusken hänger zeta och kappa,
de plockar han roat å stoppar i bärkassen,
som redan är fylld med halmstrån,
mot den magnifikaste granen han låter bössan
vila, under granens täcke han skymtar ett dockskåp,
de som inte syns i dockskåpet
döljer sig bakom skickliga masker,
Karl riktar inte bössan,
istället tittar han hänförd på granens vinterkappa,
som dekorerats med strå
och lingonbär,
busiga ekorrungar bär
halsband av ord, som de gömmer i skåpbilens inre,
sen somnar de belåtna på halmstråbädd,
utan ens en tanke på maskerad,
eller diktarkappans
oändliga bösshåll,
inga bössor
ljuder i djurensskog, vilda bär
och fåglar små, äter utav granens kappa,
då skådas småfolket inuti dockskåpets
rymd, de har tagit av sig ansiktsmaskerna
utav strå,
Intill dockskåpet i djurensskog, bär fåglarnas sång
Karls bössa, där spelar småfolket i tidevarvets maskerad
och strör ekorrungarna bokstäver över granens vinterkappa.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten