Betonggolvet knastrar under gympadojjorna. Valter håller nyckeln försluten i fnasig näve, de kala glödlamporna på en jämn rad i taket viner. Gallerförsedda grindar kantar korridoren. Det rasslar i ett hörn, inuti Valter ett jagat bultande. Nummer 19, det är deras förråd. Nyckeln passar nätt och jämnt i kolven, han lirkar och rycker, och rasslandet är alltför nära. Med ett gnäll följt av en smäll far grinden upp. Om den far upp så lätt kan den även falla igen lika lätt, han får tag i sin gamla gunghäst och skjuter den mot dörren. På hyllan längst till höger, adventsstakarna i plastpåse. Hästen bockar, Valter andas giftgrön stress, kallt damm i näsan. När han drämmer igen grinden efter sig ekar det i källaren så att öronen hoppar av obehag. Hans fötter knasterspringer åter över rå betong, bakom honom rasslar det som av skarpa klor, lungorna svider, näsan kliar och lampan över honom flackar häftigt och slocknar plötsligt. Han springer rakt in i en öppen grind. Snubblar när plastpåsen genar i oavslutad fart mellan hans knän. Han faller och slår pannan i någonting hårt, biter sig i läppen så det smakar järn, får inte luft och tror att världen är kolsvart tills han kommer på att han kan öppna ögonen. Och ögonen läser, de läser faktiskt, utan att stamma: V- A- L. T- U- R. Rasslandet blir grövre, kommer närmre, river mot betongen alldeles nära nu. Inuti rasslandet ett rim:
Förlåt vill inte göra dig illa men ta lådan du lilla!
Altstämman bryts och han rycker åt sig kartongen med sitt namn på och rusar mot dörren med snyftningarna bubblande i kroppen.
Uppe i lägenheten får han ljusblå bannor för att han tappat adventsstakarna på vägen, men ändå pussar och plåster och en kram för mödan och värken. Lite extra, möjligen något teatralt, haltar han tillbaka in på sitt rum, där kartongen står hastigt inskjuten, som ett lockrop, under sängen.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten