Britta har bjudit in mig på julmiddag. Jag åker vidare i morgon, så det känns som en fin avslutning.
Tiger ligger och sover på en kudde nära kakelugnen. Han lever upp till sitt namn. Äter flera gånger sin egen vikt varje dag och växer så fort att det ser ut som om Britta blåser upp honom som en ballong, lite mer varje dag. Han tittar upp när jag kommer in, kisar och liksom skickar sina kärleksvibbar sådär som katter gör, spinner så att huvudet åker fram och tillbaka.
- Men kom in du, ja ha redan duka. Ja tänkt vi sku få oss en rikti julmiddag. Litt tidigt men hä spela ju ingen roll.
Köket har fått nytvättade julgardiner och julduk på bordet. På diskbänken har Britta dukat upp julbuffén. Julskinka. Köttbullar, prinskorv. Gravad lax och hovmästarsås. Rödbetssallad. Jansson Frestelse. Sill. Vörtbröd, julost. Röda servetter. Adventsstake med mossa och små illa medfarna flugsvampar. Tårarna bränner. Mitt emellan en gammal värld som behöver ändring och en ny som inte fått form än, tar hon in mig som ett barn. Som en vän. Utan blodsband får hon mig att känna som om jag är i livets mitt.
- Men Britta…hur har du hunnit med allt det här? Där här är ju som julafton redan nu.
- Ja bruka ju laga mat för en stor familj, ja tyck hä ä roligt å få sällskap.
Jag sätter mig vid det findukade bordet. Runda julljusstakar med ljusmanschetter i röd plast med silverkulor.
Ute skymmer det men snön lyser upp ängen utanför fönstret.
Vi äter långsamt av Brittas julmat. Jag kommer att laga julmat åt mina barn, min familj, men känner mig själv lite som en kalv här vid bordet. Hur tar man emot så mycket snällhet?
Gravlaxen är hemlagad, papperstunt skuren och fantastiskt god. Citron och…enbär?
Sötman i hovmästarsåsen bjuder upp den truliga enbärssmaken till dans. Friska citronslingor sveper genom gommen då och då.
- Ja ha nåt ja vill visa.
Britta går in i ateljén och kommer tillbaka med en skokartong. Hon gräver lite, fiskar upp ett kort och ger till mig.
- Ja ha ju lite gamla kort, det finns ju kort på din familj å. Ja visst int vars ja had hett skokartongen, men ja hitta han igår.
På det svartvita kortet några ynglingar. Två av dem på cyklar. De skrattar. Plötsligt kramar någon om hjärtat. Det är farfar. Som ung. Prydligt klädd. Ser ut ungefär som jag vet att pappa såg ut som tonåring.
- Va!? Det är ju farfar!
- Jomen hä ä ju de. Vi ha ju ganska mycke gamla kort från byn.
Plötligt känns det som att förklaringen att bjuda in och säga JA till magi inte bara är en fin liten tanke, utan raketbränsle för vardagsmirakel. Hur i hela helvete?
Jag ser sjön, farfar, gammelfarfar och gammelfarmor, till och med kort på pappa med sina bröder, som små. Gunnar redan en ung tall, men pappa och hans yngre bror trinda och glada kottar.
Så ett kort på en vacker, ung dam som jag känner igen. Hon jag inte känner fast jag känner henne i allt som inte är linjärt. I kärleken, sorgen och saknaden. Hon som lever i varje fiber av familjeväven. Som jag känner i min pappas goda, varma hjärta. I mina fastrars elegans och värme. I deras kokkonster. Farmor. Hon som försvann tidigt. Till och med hon ler försiktigt från fotot i ett kök vid en skog mitt i vildmarken. Hos en person som jag inte kände för några veckor sedan sedan.
Kanske finns det magi ändå.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten