Lilla My,
Irländarna pratar om Sprickan. Sprickan mellan världarna. På klipporna längst kusten står små stugor som ser ut som bikupor. Varje stuga har en öppning men ingen dörr. Utsikt över havet. Där satt de som tränades i att röra sig mellan världarna. Druiderna och schamanerna. De som fick lära sig att hämta djupa minnen, att drömma fram nya tider och nya världar.
I vissa av stugorna stod ett runt bord och två stolar. De som möttes där för samtal hade ofta ett litet glas whisky framför sig. Uisce beatha, livets vatten. Irländarna menade att lite whisky hjälpte sprickan mellan världarna att bli större så att själar kunde mötas där. Sprickan öppnades och det eviga kunde komma in.
Ibland händer det någonting alldeles speciellt när någonting går sönder i livet. En spricka uppstår. Ljuset kommer in. Själen kommer ut.
Vi hade inget runt bord och ingen bikupa, men vi hade vår sten och floden.
Du och jag.
Kram,
Farfar
En ofattbar gåva, att ha brev som ramlar in från andra sidan.
Jag vill inte vänta, behöver klä det som händer i en ritual.
Jag klipper en guldtråd från den allra första ängeln.
Knyter en knut precis i mitten med en bön för oss alla i den stora väven. Att vi alla får komma hem inombords.
Till vänster, en knut för farfar. Att han vilar i den kärlek som strömmar från hans brev.
Till höger, en knut för mig. Att jag får leva, fullt, sant, dela det som lever på insidan tills det är dags att ta mig igenom sprickan till andra sidan.
Jag knyter ihop bönerna och tycker att jag borde sjunga något, men kommer inte på någon sång. Minns plötsligt dikten jag skrev när jag var sju år gammal och reciterar den istället.
Naturen är viktig så tänk på det
Den hör liksom jorden ihop
Om människor inte fått syn på den
De blivit så sjuk allihop
Så avgaser, smuts och allt sånt där
Ska nu ner i jorden grop!
Knyter ihop guldtråden till ett halsband och stoppar in den under tröjan.
Jag är redo.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten