- Vad menar du, åka upp till Norrland? När då?
- I morgon.
- Va? Varför då?
- Jag har ju fått brev som farfar skrev till mig och jag bara känner att jag måste upp och se några av platserna där jag växte upp.
- Men du kan väl vänta till sommaren, så åker vi upp tillsammans? Jag kan ju inte bara ta ledigt nu helt plötsligt. Varför måste du åka nu på en gång?
Jag måste prata med Storberget. Sade jag inte. Det blev nog mer någonting i linje med ”Jag vill bara upp och en sväng och liksom hedra farfar. Jag åker jättegärna upp tillsammans med dig sedan i sommar, då kan vi åka runt tillsammans och kanske träffa familj där uppe också.”
Det finns plats för min man i det som händer nu. Men inte än. Först måste jag åka själv, söka magin som har kommit och sökt mig. Jag vet att jag inte kommer att lyssna på samma sätt om jag åker med min man eller med hela min familj. Det är bara så det funkar, när vi är tillsammans vrider sig hela nervsystemet som en jättelik antenn för att plocka upp deras signaler, inte mina egna eller magins.
Och nu är jag här, herregud. Vaknar på ett vandrarhem i Storsele och måste fnissa för mig själv. Jag äter frukost och ger mig iväg i hyr-Forden. Ägarinnan kunde inte hjälpa mig, visste inte mycket om Pauträsk och ingenting om familjen Ölander. Jag programmerar navigations-appen i telefonen och ger mig av. Känner mig absolut tolv år gammal. På äventyr någonstans där jag aldrig har varit, helt själv, med ingenting annat på schemat idag än att ratta in radiovågor från drömmar och gamla brev. Jag har fjärilar i hela bröstkorgen.
Jag kör till och in i Pauträsk och känner inte igen någonting. Inte något av husen, ingenting. Det känns bara som en ganska utdöd liten håla som någon gång kanske brusade mer men nu bara puttrar försiktigt. Glest liggande hus och bondgårdar, de flesta röda, vissa vita eller gula. En brädgård. Allvarliga, rakryggade storgranar överallt. Några av husen ligger vid sjön som har det föga fantasieggande namnet Pauträsket. Jag känner mig på bättre humör än på länge och längtar redan till att få komma tillbaka till mer bebodda orter.
Vid en av bondgårdarna står en åsna. Ett renhjärtat medelhavsdjur mitt uppe i den lappländska kargheten. Det var ju en åsna som bar Maria till Betlehem, de kan nog bära de här bistra vintrarna också.
Jag kör vidare och försöker hitta någonting som skulle kunna vara en ledtråd. Jag har ju inte vuxit upp här själv, men har ändå känslan att jag måste hit. Vem skulle jag kunna fråga?
Jag kör tills jag börjar bli hungrig och funderar på att åka tillbaka till vandrarhemmet när jag får syn på någonting som får alla hårstrån på armarna att resa sig.
Där, i en av granarna som kantar vägen precis utanför byn. Kan det vara möjligt? Det är en uggla. Precis som de i min dröm. Så nära, på en låg gren, fullt synlig. Tittar mig lugnt i ögonen och fladdrar sedan iväg på sitt fjärilslika sätt.
Allt blir ljust i huvudet och jag kör efter. Förlorar den nästan ur sikt när jag kör förbi en åker och sedan in på en skogsväg. Där! En kurva till. Jag kan se den! Högt uppe i en grantopp som vajar av tyngden.
Jag stannar bilen. Går ut och närmar mig granen. När jag står precis under ugglan som sitter kvar, märker jag plötsligt att skogen öppnar sig. När jag går vidare, förbi några grågröna granitblock ser jag att det ligger en stuga inbäddad i all tystnad här. En vit stuga som en liten prick i det djupgröna.
Långt uppe bland stjärnorna ser de tidslinjerna dansa. Linjerna lever och darrar och ett möte kommer närmare. Ett hål i tid och rum står skrivet. Men inte än.
Myran min. Vet du, om någon skulle ha frågat mig om jag var lycklig när jag växte upp, skulle jag nog inte kunna svara. Det fick vi ingen träning i. Att plantera och skörda välmående. Vi fick lära oss att klara oss. Att passa in. Hjälpligt i alla fall. Men långt senare har jag förstått att jorden alltid sjöng för mig där. Jag kunde inte höra det, men det tröstade mig ändå. Jag önskar att jag fick sjunga för den nu, ge tillbaka.
Det finns många tårar i jorden däruppe. Många skratt också. Jag hoppas att det kan få en plats i pärlhalsbandet du samlar av platser, människor och ögonblick som formar ditt liv.
Kram,
Farfar
Geen opmerkingen:
Een reactie posten