Ja, det är förbannat grått. Inga pasteller så långt ögat når. Inga fluffiga duniga vingar, inga russin kvar att dela. Valter nöter asfalt utan att beröras. Det tar ett tag innan han förstår vad som saknas, mer än Kaja. Husen står stadiga och stabila längs hans väg, inga dörrar slår och kastar färgflagor mot honom, inga fönster blinkar till honom, inga gardiner sjunger och drar. Blå himmel är helt enkelt blå himmel. Trädens bark knastrar inte av värmen den alstrar, den är enkelt brun och gör knölig nytta men berättar ingenting. Snön faller platt mot marken och kristallerna han fångar upp i sin öppna hand smälter utan glitter. Musiken i hörlurarna målar inte staden åt honom, allt den gör är att styra rytmen hans fötter trampar i.
Kvinnan sitter på huk, i en förbannat grå tid. Bredvid henne en hög med nytvättade ansiktsmasker för privat bruk. Hon måste snart lämna det här redet. Telefonen ligger på laddning. Hon slåss mot ett spöke, ett spöke som dödar till synes utan logik. Datorn blinkar uppfordrande, om du inte sätter dig och skriver nu så släcker jag ner! Hon ville skriva en nätt, upplyftande liten saga. En sådan som bär hopp i sitt sköte. Det verkar som om hon inte kan hitta fram till det. Nu har hon även dragit in Valter i det grå! Valters fötter trampar till Sunday bloody Sunday, snön slaskig under skorna, den skvätter modd i glipan mellan strumporna och jeansen. Varför har inte Kaja hört av sig? Det har gått flera dagar. Har han gjort något fel? Han stannar till vid Karamellkronan och köper brunt bröstsocker på ett snöre. Det söta klibbar i gommen och gör honom törstig. Inne på skolgården står polarna i rökrutan, de tystnar när han går förbi. Ingen kaja pickar på brandtrappans stål. Han sätter sig, trycker kroppen mot trappans gjutna hålmönster, blundar. Han spjälkas inte. Ingenting är annat än grått och kallt. Han håller andan så länge han kan i hopp om att svimma, bara lite. Ingenting, förutom att törsten blir värre och sockret får hans puls att höjas, men väsnas i mörkrött gör den inte. Kvinnan hamrar på datorns tangenter, når inte fram till honom. Var är hans längtan? Där har hon det. Han behöver någonting att se fram emot. Hon lägger en biljett i hans rockficka. Det ringer in till morgonens första lektion. Valter drar upp skåpnyckeln ur fickan. Han får med sig en pappersbit upp. Den bär spår av en snöängel som smält och sedan torkat. En konsertbiljett. Bokstäverna på den roterar i en discokulas dans. Kaja måste ha lagt dit den när hon lånade hans rock.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten