Valter rusar mot utgången, han kryssar mellan grupper av uppsluppna ungdomar, årets snackis! Han skjuter upp porten och sugs in i den sena kvällen, en stjärnklar kväll. Snö har fallit och slutat falla under tiden som balettflickorna jazzade, DJn brassade och Kajas fjädrar fällde, skolgården ligger vit, orörd framför honom. Den är fridfull, en lisa efter den labila energin i aulan. Han slår armarna om sig, var är hon? Är hon kvar där inne? Vintern biter honom i skinnet.
”Vad tyckte du?” Sprött porslin bakom honom. Hon står lutad mot väggen invid portens båge, ett ben utsträckt över det andra. Armbågarna som vingar under stolans fjädrar. Munnen spänd, blicken stadig. Han gör tummen upp:
”Årets föreställning! Fan vad bra du är!!!” Hennes ögon nås av glittret i komplimangen, det rycker i den spända munnens gipor och han vågar fortsätta: ”Jag är ledsen att jag inte ingrep. Jag ville höra din sång… Förlåt. Kan du förlåta mig?” Kaja skakar på huvudet.
”Du behöver inte be om förlåtelse, hur kan du tycka att det här var ditt fel? Vet du. Vi tänker så ofta ”om”. Om du gripit in. Då hade jag inte vetat att jag kan slåss! Det är bra såhär.” Hennes ögon spelar. Hennes vingar flaxar, den här gången för att de landar. Det bubblar i magar, kucklar i halsar, kittlar i gommar, tungor sprattlar. De skrattar, de skrattar tills de hickar av kontrasterna mellan den delade värme där deras själar flyter in i varandra, den sargade skolgemenskapen i aulan och den rejält kalla vinterkvällens stillhet. Mitt i det kluckande, goda skrattet av styrka en tanke. Kanske det är för att han fryser. För att de ändå måste gå in igen, även om så bara för att hämta sina ytterplagg. Men när det nu ändå är så, tja. Han säger:
”Om man nu inte kan göra saker ogjorda. Om det nu inte behövs. Vad sägs om att göra om dem då?” Hon ser tveksam ut. Porten far upp, ut kommer ljudkillen och en av hans undersåtar. Ljudkillen har blod på sin t- shirt, på sina händer. Han är ute efter mer.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten