Ge mig tillbaka världen,
sa draken där han balanserade
på en tunn guldtråd,
skänk mig morgondagen
och med den frihetens konst,
stanna kvar och anförtro
människosläktet en drink med trolleri,
se hur julsagan sig i världen
vänder, skänker konst
i ordens era,
ock en dag,
som trådar
vänder, hem till trådlöst
trokärtbo,
udda dagar
händer det att, sagovärlden
absorberas,
i ett konststycke
varsom ekorrungar konstaterar,
att samlade trådar
hör till enderas vinterabc,
och Lilou hon tror,
på att sagovärlden
kan, hinna ikapp dagens
första dagsljus,
för det är inte konstigare
än, att i djurensvärld,
fjällräven, trådlöst
liknar och tror,
på att sägner kan transformeras,
i flera
tusen miljoner dagar,
eller att älgkalven och lus, trollbinder
allsmäktig konst
med silvertrådar,
som drar kärran genom världen
Epilog
Under året som gick skrev Poeten en bok om det där svåra och tunga som han mött på sin resa, det som han först bara hade velat glömma och gömma. Han skrev med hjälp av anteckningarna som han trott att han kastat bort, de som Paradisfågeln hade bevarat åt honom. Madam S var tacksam då hon såg att det gjorde honom gott. Hon beundrade ofta den djupt himmelsblå näktergalen och Poeten i smyg.
Det dröjde inte länge förrän åkrarna frös igen och varje år runt den tiden samlades madame S och Poeten tillsammans med det gåtfulla folkets barn i gillestugan till en underbar festmåltid. De värmdes av den saffranskryddade biffen, de förundrades över de granna lingonbären och njöt i fulla drag av att bara vara tillsammans.
Madame S brukade berätta om skalden som färdades längst den gyllene stigen, då brukade de andra sitta runt henne eller ligga huller om buller. Även de gråa, de brunröda och den svarta katten brukade ligga ihoprullade på golvet. Paradisfågeln sjöng framåt eftermiddagen, dess förtrollade sång brukade ljuda ifrån den snövita kattens rygg där den gärna satt. Sedan brukade Poeten fylla på med poesi och sagor. De gåtfulla folkets barn lyssnade belåtet och allt som oftast frågade den frågvisaste av dem alla,
"Kan du inte berätta om den där gången då du hittade Paradisfågeln i den gamla stadsparken?" Och Poeten berättar som så många gånger förr.
Långt framåt kvällen när elden hade falnat brukade de krypa till sängs trötta och belåtna men inte i år. I år står de allesammans ute på den frusna åkern. Madam S väskor är packade, hon har sadlat åsnorna och spänt dem för vagnen.
Sedan en avsevärd tid hade längtan grott inom henne om att se mera av den värld som Poeten berättade om. Hon önskade få uppleva det där hisnande vackra, det där mystiskt oförklarliga, det stora överväldigande men också det fula och trasiga.
Då hon hade pratat med Poeten hade han genast samtyckt. Han hade till och med föreslagit att hon skulle ta med sig Paradisfågeln på resan eftersom den redan kände till vägarna och farorna. Den skulle kunna leda henne och skydda henne. Hon hade vänligt men bestämt avböjt och sagt att hon alltid känt sig hedrad av hans gåva. Känt sig speciell för att han delat med sig av sitt inte, sin längtan och oro, gett henne det vackraste han visste. Men nu ville hon upptäcka världen och allt den bar i sitt sköte alldeles själv.
Den där kvällen när hon steg upp i kärran lyste skogen magiskt i det drömlika månskenet.
"Ta hand om dig"
"Var försiktig"
"Njut av din resa, hoppas att du får uppleva det du hoppas på"
"Vi kommer att sakna dig"
Hon vinkade tillbaka.
"Vänta, hur ska vi klara oss utan dig, å när åkrarna fryser vad ska vi göra?"
Madame S steg av. Hon böjde sig ned i ögonhöjd med det lilla barnet. Den snövita katten spann belåtet då hon sa,
"När åkrarna fryser ska ni ställa till med fest. Ni ska ta vara på GammelHannas recept men inte glömma er egen uppfinningsrikedom. Fortsätt att berätta sagor för varandra om det som hjärtat håller kärt och blanda dem med mina kommande brev till er alla."
Med de orden steg hon åter upp i sägnernaskärra och for iväg.
På hennes näthinna reflekterades bilden av det lilla barnets mandelformade ögon som tittade in i hennes, länge.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten