Jag går uppåt älven, behöver inte gå långt innan jag kommer till platsen där vi alltid satt. Jag ser upp mot tallen uppe på den sluttning som bäddar in stenstranden här. Fryser i ett ögonblick av osannolikhet när jag ser ugglan som vaggar på sin gren och följer mig med lugn blick. Fattar snabbt ett beslut och ruskar av mig logiskt tänkande som hundar ruskar av sig vatten eller oangenäma situationer.
Jo. Det är ugglan. Igen. Jag är framme vid vårt ställe efter en resa som inte kan förklaras.
Jag sätter mig på den flata, lena stenen vi brukade sitta på. Den är vinterklädd nu. Älven är igenfryst ända fram till den mörka ådran i mitten som inte har stängts än. Alla skoterspår håller sig längs strandkanten.
På andra sidan älven granspetsiga kullar. Så många gånger jag undrat vilka som bor där borta på andra sidan. Så konstigt att vara så nära och ändå inte ha en aning.
Här brukade det glittra av fiskfjäll på stenarna på sommaren, när farfar hade fiskat. Jag sluter handen om den sträva, kalla nyckeln i fickan. Tänk om…?
Fiskboden. Kan det vara så?
Fiskboden som en gång var röd är nu smutsbrun, blekt, matt. Pålarna som står bredvid, där farfar brukade torka och laga sina nät, är nästan vita av sol och vind.
Boden är öppen. Det behövs ju inte ens en nyckel för att gå in i den.
Boden är tom, alla korgar och redskap som jag kommer ihåg är borta.
Med det står en låda mitt på golvet. Precis likadan som lådan jag fick av farfar.
Hjärtat galopperar.
Nyckeln passar. Med ett trögt och hest klick går locket upp.
Lådan är fylld till bredden med brev.
Vart och ett är ett brev från mig. Som liten. Som tonåring. Från utlandsresor, skolresor. Teckningar och spretiga dikter. Recept. (Minns du lakritsglassen farfar?) Välskrivna, långa brev som vuxen. Om flyttningar. Förhållanden. Bröllop. Träd. Rosor. Barn.
Ögonblicket sprider sig som en stjärna. Jag ser farfar, här, på stenen. Han läser, som jag just nu, och som jag läst den senaste 21 dagarna. Han ler, ser ut över älven. Torkar tårar. Skrattar högt. Minns, hoppas. Önskar. Älskar.
Jag ser honom, jag hör hans skratt. Tiden böjer sig, alla trådar knyter sig i den här stunden. Vi är tillsammans.
Älskade My.
Oavsett om du har hittat det som nyckeln öppnar eller inte, har du nu upptäckt luckan i tiden. Jag ville ge dig det du gav mig. Ville vara säker på att du vet att det inte finns några avstånd i kärlek. Varken i tid eller rum.
Så många gånger som jag suttit nere vid älven tillsammans med dig, oavsett om du var där eller inte. Vilken rikedom. Din röst som hittade mig genom alla år, oavsett var du var. Jag var viktig nog att skriva till. Jag fick dela med dig det som var viktigt för dig just då. Nu gör jag samma för dig, så att du vet hur dyrbara dina brev var för mig.
Kärleken är störst. Och om jag fick välja en enda sak som jag kunde ge med dig lillmyran, är det detta:
Jag är här.
Kram,
Farfar
Geen opmerkingen:
Een reactie posten