Kvinnan har äntligen somnat. I pannans mitt en krater efter Kajas labyrintkulas fall. Den grönskimrande guldkulan vilar i kvinnans handflata, hal och smörlen. Ett diskret kluckande i mötet mellan hårdtvättad, spritad handflata och ädel sten.
Kaja föddes i urminnes tider. Hon är en av de som ser, i hennes klangbotten en svämmande lyhördhet som speglar ljus. Hon stammar ur skuttande bäckar, luckrad jord, välvda skogar. Hon besöker stenbefästa städer, virvlande vägnät, hon möter omättbara begär, i dem finns ingen vila men heller ingen längtan. I en källare i ett höghus, med krepiterande betong under fötterna. En raspande dans. Metallgrindar som kan öppnas, kartonger som kan staplas på hög och bli till slott. Mjuka täcken med fläckar från utspilld chokladmjölk och marmelad. Valter tar emot allt utan filter och kan inte värja sig. Valter, hennes vän. Det rasslar i ett hörn, Kaja vet att hon finns där, det lilla gnagdjuret. Hon är säkert söt, med korintögon och kittliga morrhår. Men Valter skriker till. Hon kan se hur täckenas fläckar kastar mögel på honom, hur gallergrinden drar hotfullt mot sin karm, hon ser att betonggruset river hålor i hans trumhinnor. Den rasslande, hemmapysslande gnagaren är för Valter snart i färd med att sätta sina huggtänder i hans kött. Kaja gnyr åt vännens sårbarhet, han rycker upp henne och behöver hennes hand och han springer, hon glider efter honom i fast grepp. Det enda hon kan göra, och gör så snart han ger henne tillfälle till det, är att lägga en mantel av stillhet över honom. För där han rusar fram bland sinnens spratt, är Kaja flytande i varandets mitt.
Hon sitter på brandtrappan i skolgårdens hörn. Trappans rutgaller spjälkar hennes magra lår. Hennes ensamhet är en sådan som stakas ut och definieras av andra, inte av henne själv. Den syns i andras ögon, och den skrämmer dem. Henne också, när hon ser på dem som en grupp och inte lyckas urskilja var och ens alldeles egna tonart. Valter delar hennes upplevelse, det vet hon. Men han vill så gärna höra till medans hon vill fortsätta se. Hon har en överraskning åt honom. Hon har en sång i strupen.
Borta i rökrutan står Valter. Han har precis det rätta kutandet i ryggen, tuppkammen drar i nacken. Enstaka snöflingor singlar ner över gården, över henne. De spräcker kylan, den som hon inte känner. För hon tänker på Valter, hur han är. När det bara är de två. Den där kramen! Den ska hon bära med sig när hon reser (till Indien, till Norrland eller Säffle, vilket som, och även när hon reser tillbaka till urmodern). När hennes sång här är färdigsjungen.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten