Camilla: Farfars julänglar, del 4

På natten kommer drömmarna. Ugglorna seglar in, så många! Ljudlöst svävar de in med rundade vingar, gyllene toner speglar sig i vingarna. Jag reser med dem. Över fjällen, kala, gyllene även de. Vitmålade toppar. Få och låga träd som aktar sig för att fånga för mycket vind, utsträckta vidder. Någonstans i en dalgång mellan alla höjder, en bit mark som är inritad i drömmen, jag ser en tomtgräns fast jag inte riktigt vet hur. Det finns absolut ingenting där, inget hus, inga människor. Det är bara en ruta uppe i obarmhärtig och vacker natur. Björkarna slingrar sig nära marken. Bugar och ler på samma gång. 

 

Jag minns förklaringen jag skrev och läste högt och nu kommer rädslan. Isig och klösande, klämmer ihop strupen och magen. Jag ser nya berättelser, böcker i sprakande färger som jag vill läsa så gärna att tårarna kommer. Men de står fortfarande undanskymda, bokhyllan är igenspikad med gamla plankor, bara några har rivits bort så att jag kan skymta böckerna. Jag vet att träkonstruktionen måste rivas. Många plankor måste slås bort för att få ut de nya berättelserna. Jag är rädd för det. Jag vet inte riktigt vad det innebär. Vem kommer att påverkas? Hur mycket måste jag förändras? Jag vet också att jag redan valt, skrivit och läst upp min förklaring för himlens alla stjärnor. Jag har redan sagt JA och ångrar inget. Men rädslan som slumrat så länge i blodet drar nu som varma lågor genom kroppen. Jo, jag kan, jag vågar. Jag väljer magi. Även om jag inte vet vad som kommer att hända.

 

Vaknar svettig och kan inte vänta, öppnar paket fyra redan till morgonkaffet. En ängel och ett brev. Någonting hårt inuti brevet. En nyckel.

 

Lillmyran. Jag hoppas att du har lika roligt som jag. Jag får vara tillsammans med dig varje dag på det här viset.

 

Nu är det ju så här, att du har någonting som har varit ditt länge, länge. Det är bara det att du inte vet om det. Nu har det blivit dags att låta äventyret bli riktigt.

 

Den här nyckeln hör till någonting som är ditt. Jag kan bara berätta att det finns där vi har våra rötter. Du får ge dig ut och leta! Jag vet att du kommer att hitta vad jag menar. 

 

Kram,

Farfar