Det är den mörkaste av dagar, den längsta av nätter. Kvinnan i klangskåpet, så oömt väckt av skakande labyrint. Så förtjusande tröstad av de två vännernas kärlek. Hon skriver en sista vers nu, fingrarna tippar juljäktade tomtenisse- fjät över tangentbordet, sedan måste hon faktiskt jobba. Och slå in paket. Och rimma, både skinka och julklappsdikt. Med mera. Mycket mera.
Det är den mörkaste av dagar. Mitt i tidens filterlösa krök. Kaja och Valter, även de utan filter. Kaja plockar en flaga ur Valters hår. Hon visar honom den och skrattar. Det är en flaga med svartkant och guldbokstav.
Någon har ritat en varningstriangel och en siffra på flagan. 2020, står det i triangeln. Valter känner igen den här känslan. Har han drömt det? Ett rustikt bord brinner. Hans kropp tung mot det, han täcks av flammor.
Tiden blir som tuggummi. Han blåser en bubbla, innan den spricker kan han se vad den skriver:
Skogen är täckt av snö. Himlen gnistrar av flingor, alla olika varandra ändå sprungna ur samma väder. Den mörkaste av dagar, djupt inne i den största av skogar. Kajor stampar snöbollar, lämnar gafflar av klor i mjuka vallar. Tallar varma och glada med sjungande bark, granar ruskar iskristaller och skrattar barr. Längs vägen snölyktor, stadigt skimmer i den vindstilla vintern. Lyktorna leder till en bonad timmerstuga. Bolmande skorsten, breda grova stockar omsluter värme. Under trappan ett grötfat, en räv i tomteluva smyger. Knytten med korintögon och slickad päls gonar sig i det trygga utrymmet mellan jord och stuga. Innanför den stadiga dörren som inte går att låsa en sal. Härden knäpper, det doftar kåda. Väggfast säng täckt av dunbolster och kuddar. Ett staffli, en palett, en regnbåge av pasteller. Ett porträtt vilar under en sidenscarf, fransarna vaggar av härdens knäppande värmesnurror. En pianola. Noter tecknade med sidensvart bläck på arken, de ligger spridda över det bruna instrumentet. Böcker i staplar på golvet. Kläder som trilskats kastade över stolkarmar. Den svarta vedspisen bär kärl bubblande med skinka, sky och gröt, i spisens mage kramas knaprig gratäng och spjället släpper ut arom av sältad gräddighet. En fot lyfter täcket och känner efter om luften bär. En till fot. Ännu en och så en till. En hand trevar under bädden och drar fram en labyrint. Den är snidad i mörkt trä, fernissan speglar eldhärdens flammor. Ett huvud med rufs, två händer, en som är näpen och slät och en grövre med fnas på knogen, en kula som sjunger sin väg över spelfältet. En kvinna i ett sammetsrött rum, bland granris och lingon, girlanger och ljusslingor. Fingrar som tippar fram över tangenterna. Hon kan inte rädda världen. Men hon kan rädda Valter och Kaja. Den mörkaste dagen, då ljuset lyser starkast. Hon låter dem bo här, i ett år eller två, så lång tid det tar.
I sin hand håller hon ett tjockt, vitt papper. Guldskrift och guldkanter.
Kaja + Valter forever
Geen opmerkingen:
Een reactie posten