Valter snittar drömmar över glasklar bana. Han vickas och vrängs, flyter i schatteringar och spränger ljudvallar, trotsar minor och gravar och svarta hål. Hans nytvättade pyjamas i noppig blå flanell, den lyfter honom över lavendelgrottor med hjälp av glada gula och rosa rymdraketer. Hans små nävar, en öppen och en knuten, de rycker där de styrslar sig fram över labyrinten. Fötterna vilar, en under täcket, en utanför, hans tånaglar behöver klippas. Det öppna ansiktet, ögonlock som tecknar drömlandskap, munnen mejslad rund runt luft och möjligheter, läppar späckade med ord han bara finner i sömnen. Och när han faller.
Det är då han har kraften att ta sig upp.
Inuti labyrintens sammetsklädda djupröda klangbotten sitter kvinnan med håret i en oredig tofs mitt på huvudet. Lösryckta strån stretar runt kinderna. Hon är för varm i nacken, för kall om fötterna. Även hennes naglar behöver klippas, likaså slipas och lackas. Valters fötter är mjuka, hennes härdade och därför fulla av sprickor. Ögonen är riktade stint mot datorskärmen och orden som vecklar ut sig på den. Hennes fingrar knattrar och hennes hjärta vrider sig, oro i kroppen som är höljd i svart. Valter rullar runt henne, spinner fram sitt namn. Valter, läser han. Klangbotten. Gult. Gråt. Nej, det står inte gråt, han läser kvinnan och varje cell i hennes kropp är spräcklig av tårar. Hon är utmattad. Valter sjunger för henne, hon svarar knappt. Hon sneglar motvilligt på telefonen bredvid sig, där meddelande efter meddelande radas upp på skärmen. ”herr K positiv”. ”kollega N positiv” ”transport till covid- enhet” ”FFP mask”. Hon plockar upp telefonen och knappar fram ett namn. En tidning ligger kastad i lådans hörn, runt omkring den ruttna frukter och skämt kött. Rubriken stänker svärta. Valter i cirklar, sjungandes, men hon hör honom inte när hon med en lugn stämma talar i telefonen, någon gråter i andra ändan. En lugn stämma, men panik i hennes ögon. Ska Valter snurra runt här i evigheter? Kvinnan spänner ländryggen där kotorna vrider sig i en hårt strängad kullerbytta utan möjlighet till landning och lägger ifrån sig telefonen. Hon öppnar upp sina torra, spritade händer över tangentbordet. Det är som om hon får tag i honom en liten stund, hon försöker andas igen, nå igenom kullerbyttan som bryter luftströmmen och raderar ord från skärmen. ”Vad vill du mig? Vad vill jag dig? Vad är ditt öde? Hur ska jag göra för att orka lyssna… Jag VILL!!!
Jag B E H Ö V E R!!”.
Telefonen ringer. Valter virvlar undan, han rinner mot snäckskålens famn.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten