Tågresan tar tretton timmar. Jag återupplever alla tågresor upp till släkten som jag tog som liten. Då fick jag ofta byta i Vännäs, nu är det i Östersund som jag lämnar resbubblan en stund för att ta nästa tåg till Storuman. Hyrbil sedan till Järjagården i Storsele. För första gången ska jag besöka Pauträsk, farfars och pappas rötter. Varför vet jag inte riktigt. Jag bara undrar om det finns någonting där som jag behöver se eller känna. I en av tavlorna som farfars syster målat står det ett vitt, blommande träd mitt i det välbekanta norrländska landskapet. Magnolia? Äppelträd? Det kan ju inte stämma. Eller målade hon kanske dit det hon saknade? Är det inte det vi gör mest hela tiden, skapar det vi saknar? På baksidan av tavlan som hon målade tidigt i sin karriär står det ’Pauträsk’ målat med snirkliga senapsgula bokstäver.
På Järjagården visas jag till mitt lilla rum av Marianne, som äger det enkla vandrahemmet. Kanske kan jag fråga henne om råd i morgon, när jag ska ge mig ut och söka magi och familjerötter. Men nu behöver jag mat och sömn i en säng som inte vaggas av tågräls.
Jag duschar innan jag sätter mig på sängen och öppnar dagens paket. Tidningspapper och guldsnöre. Även idag, en ängel och ett brev.
Vet du vad själavandring är, lillmyran? Det är inte bara att födas och dö och sedan födas igen. Det är att landa i själen under alla lager av tankar. Att vandra utan skor.
Skoputsare har de bästa avsikter. Putsar och bonar för att tankar och känslor ska kännas annorlunda, bättre, mer glänsande. Eller ibland för att inte behöva tänka eller känna alls. Det finns alltid anledningar att putsa. Skinnet har torkat, fläckar, lera, nötta favoritskor, hårda, obevekliga finskor. Putsa, putsa, putsa. Först med borste och fett. Sedan med putsduk. Så känns det bättre i en stund, skorna glänser och skimrar. Så får du börja om efter ett tag. Med känslor och tankar likaså. Vrid och vänd på dem, låt dem strömma, försök ändra på dem. Öppningen kommer först när vi tar av oss skorna och ger oss ut på själavandring.
Det är inget fel med allt som drar genom oss. Det finns bara inget sätt att putsa på som ger förändring på djupet.
Att andas och att våga vara tom. Att låta stunden vara det den vill vara. Att vandra barfota. Där finns så mycket utrymme, My. Där bor magin.
Kan du glömma allt du tror att du vet en stund, och lyssna?
Vi är både skoputsare och själavandrare. Det viktigaste är att vi har ett val.
Kram,
Farfar
Geen opmerkingen:
Een reactie posten