Valter ligger hopkurad på ett sprucket, kaklat golv i ett av omklädningsrummets toalettbås. Hans kropp skälver, fötterna klapprar mot spånplattevägg. Någon rycker i dörrhandtaget och ropar hans namn. Han hör det inte. För han, han studsar, snurrar, vickar, kastar med högtuperat hår. I hans armar en luftgitarr, i hans huvud ingenting annat än en explosion av rytm. Hundratals medmänniskor i samma rytm, en kropp, en dans, tillsammans. Han får en törn, en knuff, en kram. Mångfärgade lampor stöter sina regnbågsblixtrar in i dem, lika för alla. Väggarna klädda i mörkröd sammet. Golvet svart, taktfast bävar det under synkroniserat stampande skor. Han glöder, saknar törst och hunger, begär ingenting mer än det här. Uppe på scenen står Kaja, en tunn gestalt självklar i strålkastarens ljus. Hennes stämma höjer sig över gitarrers riff och trummors bultande, bräcklig som kristall och lika klar. Hon vinkar upp honom till sig, drar in honom i sin sång. När allting runt omkring dem skälver. Då står hon där med sin kappa av tidlöshet som hon sveper in honom i. Inuti den finns inga rispor, inga svek. Plötsligt minns han, vagt, en känsla av trolöshet. Tuppkammen slokar, den vrider sig nedåt, faller smetig över hans axlar. Musiken tystnar, scenen sänker sig under golvet. De röda sammetsväggarna kryper närmre, han stampar inte längre takten, han rullar redlös runt i cirklar. Han är inte en elak person! Han vill ju bara höra till. Få vara med. Anses normal. Kanske till och med cool. Bara inte speciell. Bara inte mesig. En egg av klorin slickar honom och han stretar emot. Han vill inte tillbaka till sveket. Han vill tillbaka till musiken. Till Kaja. Nära labyrintens utgångshål, så nära att hon håller snäckan i sin hand, sitter kvinnan och ser bekymrad ut. Hon ser på honom, inte på telefonen med kravfläckad skärm. Är det så här vägval ser ut? När man är för liten för att förstå konsekvensen? Men hur kan Valters vägval bli Kajas? Är vi inte alla ensamt ansvariga? Kvinnan klickar på tangenterna och biter sig i läppen, ögonen släpper honom inte, han trotsar den snedställda sammetsbacken genom kraften i hennes blick. Stanna kvar en liten stund till, känn och minns. Det här är en möjlig framtid, en som inte slutar för tidigt med ett svartkantat brev, tror jag åtminstone … Så släpper hon honom plötsligt och han flyter trögt mot utgången. Landar utan klang rakt ner i förödmjukelsen. Gymnastikläraren står lutad över honom, hela klassen trängs i tvättrummet i en reflekterande månskära runtom båsets nedbrutna dörr. Längst bak står Kaja. Hon är den enda som är lugn.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten