Jag kan inte låta bli. Har inte skrivit på papprena än men åker till stugan ändå. Är nyfiken och vill drömma fram en trädgård.
Det har snöat och är tyst och sagolikt vackert. Ljuset blir tidlöst när det börjar skymma. Snön glittrar fortfarande av allt ljus den har absorberat under dagen. De har hunnit ploga, men när jag går från bilen till stugan får jag pulsa i djupsnö.
Nu kan man knappt se stugan när allt annat har målats vitt också. Den är så liten, jag har alltid älskat små hus. Det är en lättnad på något vis att allt man egentligen behöver får plats på en sådan liten yta.
När jag går runt huset och drömmer om sena sommarkvällar i en stol på baksidan, hör jag plötsligt någonting som gnyr. Ett ljust, svagt pip. Någonstans från skogsdungen närmast huset. Jag sätter på ficklampan och börjar stampa mig genom snön. Allt är täckt, rent, nymålat. Allt som växer får vila under vintertäcket.
Det är tyst länge, sedan hör jag det igen. Där! Borta vid foten av en av de större granarna. Någonting rör sig under snön. Jag är egentligen för rädd för att göra någonting (tänk om det är en råtta), men måste våga. Jag har ju vantar på mig. Håller telefonen med en hand och stoppar ner höger hand i snön.
Kan knappt se vad det är först, någonting litet rör sig och piper då och då.
Små stängda ögon och tigerränder. Det är en kattunge! Så liten och svag. Så nerkyld.
- Men hallå, lilla du…vad gör du här helt själv? Lilla tiger.
Jag borstar av snön, tar av mig vantarna för att värma honom, ja det är en han, och stoppar in honom innanför jackan. Lillskrälle. Han piper då och då, men är väldigt svag och kall.
När jag vänder mig om strilas ljus genom träden på framsidan av stugan. Ett ljus närmar sig. Undrar försiktigt om jag drömmer en sekund eller så, men ljuset kommer alldeles säkert närmare och nu börjar det flacka ordentligt från höger till vänster. Jag hör skaren som bryts och någons andetag.
Är det inte…? Jo, marscherande genom snön, med en stor röd luva och en pannlampa som skickar en stråle rakt genom vintermörkret, kommer Britta.
- Britta!
- Men herregu. Ä du galen eller? Hä ä ju hur kallt som helst. Va gör du här så sent, din toka?
Jag skrattar försiktigt för att inte mosa katten.
- Jag kunde inte låta bli. Så hittade jag en liten kattunge som var halvt ihjälfrusen också.
- Du har ju ett å annat å lär de. Nu åk vi hem ti mig å drick nå varmt.
Myran min,
Vet du att egyptiske faraoner redan för fem tusen år sedan begravde hela städer för att ta med sig när de dog? Båtar, slavar, husdjur. De murade in båtarna och täckte dem i ett lager av gips. Sedan låg de där, båtarna, mitt i öknen, som vita avlånga pärlor som påminde alla om hur mycket makt och rikedomar kungen hade.
Jag skriver mina brev till dig. Inte bara för att det är det jag vill lämna kvar efter mig, men också för att stunderna jag bevarat i hjärtat är det som hjälper mig att resa genom tiden. Alla linjer smälter. Järnmaskorna vi knöt in i våra fisknät, allt det vi måste leva upp till, de smälter också när jag tänker på de som lyser upp mig inifrån.
Vad vill du lämna efter dig My? Vad är det du älskar så mycket att du vill lämna avtryck, i något, till någon?
Kram,
Farfar
Geen opmerkingen:
Een reactie posten