Ljudkillen och hans följeslagare är upprörda, deras sökarljus är tänt. De närmast trillar ut genom porten, de dubbla tunga dörrarna svänger och stampar av stöten. Ljudkillen glider ett snedsteg av bara farten, det tar en stund innan han ser avsaknaden av spår i det vita snötäcket på skolgården. Under den tiden knyter kvinnan i labyrintens klangskåp händerna om spelkulorna. Hon vill klämma ur dem allt guld och kasta lyckostoft och kämparglöd över de två ungdomarna hon blivit så förtjust i. För nu har ljudkillen roterat och fått syn på Kaja och Valter, han bröstar upp sig, tar ett kliv rakt genom deras bubbla, ställer sig med ryggen mot Valter med sin spets vänd mot Kaja. Han skriker på henne:
"Vem tror du att du är!! "
Han är dubbelt så stor som hon är. Porten slås upp igen och gångjärnen stakar sig när en mängd ögonpar fyller öppningen, lysande i förhoppning om en uppföljare som ska ge pirr i magen och smaskiga detaljer att föra vidare. Kaja står lutad mot väggen, ena benet vilar över det andra. Hennes stola fjädrar där armbågarna sticker ut. I hennes mungipor ett kvardröjt leende, i hennes ögon en svärta där alla färger runnit undan. Valter sjunker genom snön, gräver mot skolplanens asfalt. Skolbyggnadens gavlar böjer sig mot honom. Ljudkillens mun stänker illvilja. Ungdomarna i porten trycker dörrarna öppna, de trängs och tussar på, vill inte missa något. Valter med motstånd mellan tårna som gräver. Ingen ska få komma emellan honom och henne. Hur vågar killen? Ilskan slåss och sliter och drar, snön saknar botten, asfalten kletar och hotar släppa igenom honom, huskroppen hånar. Ilskan vill föra med honom in i svärta och svimmande, översvämmande sömn. Samtidigt finns där en värme inombords, en värme i magen av själarnas skratt som vägrar låta sig tillplattas. Det bubblar och brusar än, han skruvar av locket och låter det spruta. Valter gör ett val. Han ser på ljudkillen och ser hans slagg. En klump med gropar och bulor, en restprodukt. Valter pulsar resolut genom bomullssnö. Han lägger armen om Kaja, drar henne till sig. Ser in i slagghögens förlust. Där finns en rädsla som borrar och smider, en vass haka som pekar inte så mycket mot något som från någonting brutet. En liten rest av blod i fåran under näsan, knappt svullen alls, och den spända överläppen.
”Så du tar i” säger Valter. Kajas mungipor rycker. Valter är kall som isens klara hinna, Kajas arm är varm mot hans kyla.
”Be om ursäkt!” vrålar slaggklumpen.
”Gör det själv.” Och Valter håller i Kaja, han går mot porten med henne. Gångjärnen trycks mot sin smärtpunkt. Hopen släpper förbi dem, tysta. Följer efter dem in, lämnar en tomhänt ljudkille och hans wingman utanför.
Valter och Kaja. Det här ska ingen ta ifrån dem.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten