Jag kan inte låta bli, jag knackar på dörren till det lilla vita huset. Ingen hemma. Det står möbler i huset, jag kan se trasmattor och ett köksbord, men det ser ut som att ingen har varit där på ett tag. Jag vänder mig och ser ut över skogen som verkar iaktta mig nu. Vänlig är den. Nyfiken också.
Jag vill veta vems stugan är.
Jag sätter mig i bilen och märker att någonting inte stämmer. Klockan i Forden stämmer inte längre, den visar elva fast klockan nu måste vara eftermiddag. Det börja skymma. När jag tittar på mitt armbandsur blir jag lite illamående. Det har stannat. Telefonen funkar, den visar halv tre på eftermiddagen, det måste stämma. Jag får bråttom att köra tillbaka, om telefonen också lägger ner nu är det inte längre kul.
När jag kommer tillbaka till vandrarhemmet är klockan ett, på min telefon också. Klockan i bilen har stannat, precis som mitt armbandsur. Vad är det som händer?
Jag bestämmer mig för att duscha för att lugna ner mig. Jag stänger av telefonen. Duschar varmt och länge. Lägger mig på sängen och somnar. Drömmer om Faster Annas tavla. Snett bakom magnoliaträdet som hon drömt dit står tre ljusa silhuetter, framför den långa spetskantade raden av svarta granar. Det skulle kunna vara cypresser, men de är alldeles för ljusa för det. Framför dem dansar en ljuslåga. Tre visa män. Tre änglar. Tre själsfränder på andra sidan. Jag undrar vad Anna såg. Jag ser ett ljusskimmer och tre gestalter som för med sig någonting gott.
Jag vaknar och alla klockor jag hittar visar tre på eftermiddagen. Det känns som om någonting börjar tänja sig, tiden leker och det tjänar ingenting till att bli rädd.
Jag äter pannbiff i vandrarhemmets restaurang. Den är utsökt. Som om jag satt i en stjärnbeströdd restaurang i storstaden i stället för ett vandrarhem i Storsele.
Jag försöker stanna i mitten av bröstkorgen men någonting fladdrar oroligt under hjärtat.
I dagens paket är pappret kärleksrött och ängeln och tröstande och förutsägbar.
My,
Ibland händer det saker som krossar det glas som håller ihop oss. Jag har lärt mig att vi kan låta det hända. Låta alla bitarna som svävar omkring röra sig som de vill. Känna oss oskyddade och flytande, tappa balansen, tappa bort meningen ett tag.
Vi är snabba med att leta svar och förklaringar. Bedöva, skynda oss att må bättre igen.
Kan du låta allt vara som det är, My?
Kan du resa med mig och lyssna in en ny värld?
Kram,
Farfar
Geen opmerkingen:
Een reactie posten