Kvinnan sneglar upp genom hålen i labyrinten. Där utanför finns tiden, vränger den sig allt närmre det oundvikliga, det som hon kanske kan hjälpa till att avvärja. Men hon vet att hon inte är ensam om att bestämma det.
Valter har vuxit rejält. Han är en av de längsta i klassen. Kaja är den kortaste. Hon verkar knappt ha vuxit alls. Hon är spenslig med yvigt lockigt hår och stora blekgrå ögon. Valter tränger hennes närhet. Runt Kaja är luften melerad i varm pastell, den är rogivande och stilla, säll. När Valter är nära Kaja går han in i hennes pastell och slipper allt som skrapar, skriker och fladdrar och drar i honom. Han undrar hur hon gör det. Hur det kan komma sig att hon är i stunden, när han slår sig fram genom en myriad av krävande intryck mest hela tiden. Valter är snabb. Kaja är långsam. När de har gympa med klassen märks det särskilt tydligt. Och fastän Kaja darrar av ovilja så att pastellerna bleknar inför stoppur och metrar och hårda bollar, bryter hon sig inte loss. Valter förstår det inte. Själv förlänas han kraft och koncentration av det kontrollerbara mätandet, klättrandet och målprickandet. Kaja blir alltid vald sist till lagsporterna. Valter först. När Kaja sitter reserv på bänken verkar hon trivas bäst, hon snurrar tillfreds på en hårlock, innesluten i en vila som om kampen på banan framför henne saknar spänning trots att svett lackar och kommandon stänker. Valter fick sitta bänk en gång, fast då stod han på den och hoppade och skrek instruktioner till laget, det var en mardröm. De har en ny magister. Han pekar med hela handen, gammal militär som han är. När Kaja fastnar framför bocken och inte ens kan ta sig upp på den, då fnyser magistern rått och ryter åt henne att skärpa sig. Han följer upp sin banning med att vifta med armarna mot barnen som står på rad och väntar. Hela klassen flinar, en orkestrerad flock. Vad gör Valter? Han springer inte fram och hjälper henne upp och över hindret. Det gör han inte. Ibland är det just det som man inte gör som betyder allt. Han flinar inte med de andra. Men han hjälper henne inte heller.
Och därmed har ett nytt element kilat sig in i deras vänskap. Mätbarhet. En jämförelse som utfaller i hans fördel. Visst gör den? Tillhörighet och bristen på densamma.
Kulan skjuter över labyrinten som vore banan minerad. Det hjälper inte alltid att kunna springa fort. Valter hinner in på toaletten precis innan det svartnar.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten