Lysrören klipper med ljuset i den långa källargången. Kaja är inte på väg till en konsert, istället staplar hon tomkartonger och trycker fast dem i varandra med hjälp av gamla filtar. En grönrandig dyna med rottingfnas på duger bra som madrass. Hon låtsas att hon är Valter för en stund och känner solvärmen från dynan fylla kojan. Hon kryper ihop, söker vila från bruset av tankar som laddar hennes känslor. När hon klev upp på podiet första gången: Ljudkillen som överröstade hennes mod att ta plats. När hon klev upp på podiet andra gången: Valter som styrde hennes klang. Snöänglar med Valter under Tegnerträdens spretiga glitterkronor. Att hon väntade sig att han skulle kyssa henne. Att hon inte kysste honom. Att relegeras från skolan när hon hämnades sin belackare. Kaja i lågande vånda. Hennes autonomi och närvaro är raserad. Det återstår kaos. Hon lägger armarna i kors över bröstet. Blundar. Vill inte vara en spelkula som brinner sönder i färden över utstakade banor. Vill inte vara en sådan som tar för sig- men vill inte heller vara den som lämnar sista tårtbiten kvar på fatet och går hungrig från bordet. Här i källarförrådet får hon vara ifred. Hon behöver hitta tillbaka till närvaron.
Biljetten i Valters rockficka går till en av de coolaste rockscenerna i stan. Han lyckas slinka förbi vakten som står och kollar leg vid dörren. Det har hänt både honom och Kaja att de köpt dyra konsertbiljetter och sedan motats i porten för att de inte har åldern inne. Lokalen är full med folk. Väggarna är klädda i mörkröd sammet, golvet är svart. Ett engelskt band vrålas upp på scen av publiken. Överallt ser han nitar och kängor, tuperade hår i blått och rött och svart. Ungdomar med spindelnät tecknade på tinningarna. Rader av örhängen i örsnibbar. Det sjuder runt honom. Var är hon? Han ålar genom publiken, söker. Bandet börjar spela och han fastnar. Han studsas, vrids och skuffas med i massans rytm. En bultande hop i gemensamt tempo, i dans, i extas. I Valters huvud ingenting annat än en pulserande explosion. Han får en törn, en knuff. Mångfärgade lampor stöter sina regnbågsblixtrar in i hopen, lika för alla. Golvet bävar under synkroniserat stampande skor. Deja vu. Det här har redan hänt, han har upplevt det här ögonblicket förut. Det flimrar, han ser Kaja på scenen, det är inte hon. En tunn gestalt, så lik men ändå inte. Konfetti sprutar ut över publiken från scenen. De klibbar fast vid svettig hud. Valter ser inte att bitarna bär spår av guldtext. Han ser inte att de har svartbrända kanter. Valter har slutat se.
Kvinnan kikar ut genom snäckskaledörren. Det är snart morgon, snart dags att sätta på ljudet i mobilen igen. Valter lösgör sig ur den hoppande massan. Han ger upp, hämtar ut sin rock och går hemåt. I öronen tjuter det av musikens frånvaro. Husen står raka och höga, snötäcket är hårdtrampat och fläckat av avgaser. Inga dofter, inga blinkande stjärnor, inga bugande dörrar någonstans. Till och med natten är grå. Han somnar så fort han lägger huvudet på kudden.
Kvinnan ritar en varning på en konfettiflaga och gömmer den i hans hår.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten