Jag bara gör det.
Kramar nyckeln hårt i handen. Ringer jobbet. Bokar hotell och tåg. Hyrbil på plats.
Innan jag knappt vet hur det hänt sitter jag på tåget och ser ut över det mjölkvita ljuset som håller Stockholm i sin famn. Jag känner mig som en liten flicka på insidan. Jag bara gör det. Jag ger mig ut på äventyr.
Väljer tåget för att ha tid att tänka efter, har alltid älskat tågresor. Stora mörka granskogar susar förbi. De verkar hålla alla våra hemligheter. Kanske vet de redan vad farfar pratar om, vad det är för nyckel han lämnat till mig?
Jag har känt mig så tung i kroppen de senaste åren. Välinpackad i michelinkostymen som kom med åren och livsstilen. En sådan kontrast till hur det känns i hjärtat och sinne. Jag har fortfarande inte kommit på hur man gör det, hur man kan känna sig lika lätt i kroppen som man känner sig på insidan. Oavsett olika försök med motionsmodeller och dietrestriktioner känns det som om jag släpar på en tung köttkostym som inte är jag. Som en snällt, fast skadeskjutet djur som rör sig så långsamt och med så mycket besvär.
Men nu när jag sitter här i ett kallt tåg med mitt kaffe, farfars låda i väskan och nyckeln i handen känner jag mig lätt som en fjäder. Jag har ingen aning vad jag ger mig in på.
Skator och korpar sitter högt i trädtopparna, det är kallt och soligt. De uppmuntrar mig, säger att jag gjort rätt som åker.
I dagens paket, ännu en ängel. Jag älskar dem redan, hoppas med hela hjärtat att alla paketen innehåller en ängel. Dagens paket är inslaget i prickigt sandfärgat papper.
Det är lätt att se magin som finns överallt när man väl har valt, My. Så lätt!
Den fanns där hela tiden, men du kunde inte se den för att du inte hade gett tillstånd. Sedan börjar livet på nytt. Och när man lever med magi, blir det enkelt att skapa magi för andra också. Det behövs så lite. Så lite för att hjälpa varandra.
En del av ditt hjärta väntar på dig My. Första steget är att gå tillbaka och vandra på stigarna vi vandrade på då.
Kram,
Farfar
Geen opmerkingen:
Een reactie posten