En benvit makramé-ängel. En träkula till huvud. Flätad guldtråd som en krans, en gloria ovan huvudet. Vingar som knutits av tjockt bomullsgarn och invävda guldtrådar. Vingar och kropp har kammats och ser böljande, nästan levande ut. Ängeln ligger inslagen i något som ser ut som vackert tapetpapper. En sirlig rostfärgad bård som någon gång varit eldröd.
Det ligger många paket likt det jag precis öppnat i trälådan framför mig. Jag plockar upp dem, räknar tjugoett paket. Tårarna kommer, jag kan känna doften av farfar någonstans inifrån lådan. Farfar, med sitt välkammade hår och sina eviga västar.
Farfar finns inte längre. Han har lämnat den här lådan till mig och jag sitter i mitt lilla kök och försöker förstå.
Det är länge sedan han gick bort. Jag kommer knappt ihåg precis hur det var när han dog, jag bodde utomlands och mycket av det som hände hemma i Sverige kändes avlägset då. Men nu har den här lådan dykt upp, som han tydligen hade lämnat till mig. Jag är äldre och sörjer plötsligt som jag aldrig sörjde när han dog. Med varje år som går kommer allt som bevarats i kroppen upp till ytan, mer och mer. Allt är kvar och vill ha sin plats i livsfilmen. Mycket är obegripligt och samtidigt blir allt enklare ju äldre jag blir.
Jag förstår mina egna föräldrar bättre varje gång jag ser mina egna barn. Förstår allt jag inte kunde se när jag växte upp. Allt som hände bakom kulisserna. Hur mycket kärlek, tid och pengar mina föräldrar måste ha investerat för att skapa den där bubblan som vi fick växa upp i. Som vi fick vara jobbiga tonåringar i. Självupptagna. Omedvetna om hur de skapade med varje andetag, det som var för oss.
Nu gör jag samma sak för mina barn, med redskapen jag ärvde av mina föräldrar. Jag retar mig på saker våra ungdomar gör och förstår hur mina föräldrar också måste ha retat sig. Men de hade tillit och lät oss mogna och bli vuxna i vårt eget tempo. Så även det försöker jag göra om. Välja tillit och förtroende, även när barnen uppför sig som bortskämda skitungar.
Farfar. Som jag så gärna var hos när jag var liten. Han har lämnat någonting till mig och jag försöker ta in det. I det första paketet jag öppnar hittar jag den vackra julängeln och ett brev. Ängeln ser ny ut. Jag önskar att jag hade gjort den. Hur länge har den legat här och väntat? Ett brev. Skrivet med långslanka bokstäver, till och med hans handstil var elegant.
Lillmyran. Minns hur du kunde sitta vid Umeälven i timmar när du var liten? Du visste redan då att floden hade svar och tröst för oss. Så många gånger jag fick hämta dig nere vid vattnet. Du satt på en stor sten och hade glömt bort tiden. Du var närmare naturen än många som bodde här. Du hörde hemma här.
Jag har lämnat några saker till dig. Tänker ju på dig varje dag. Jag vet att du är ute i den stora världen och inte har ro inombords att komma hit så ofta. Det spelar ingen roll, jag sätter mig på samma sten nere vid vattnet och floden och jag sjunger hit dig i tanken.
Jag har en liten överraskning till dig, My. Du får ta det en dag i sänder, ett paket i taget. Jag hoppas att du kommer att upptäcka när du läser mina brev att tid och avstånd bara är en dröm i en dröm. När du läser är vi tillsammans.
Den första ängeln hälsar dig välkommen. Välkommen till sten och mossa, till granens sus och tjärnens mörka ro. Till älg och abborre, till snö och is. Till murbergets tålamodiga tystnad.
Välkommen.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten