Madam S och Poeten omfamnade varandra länge och smäktande. Sedan stod de alldeles stilla och tittade på stjärnorna. De glödde med en särskild lyster när det var fullmåne. Efter en lång och mödosam resa långt bortom orden hade Poeten äntligen återvänt hem till sagornas värld.
Hans väskor var till bredden fyllda av strofer, rim och konst. Då madam S betraktade hans tunna gestalt såg hon sekel av kämparglöd. Hon kände en obeskrivlig stolthet. Hon hade hållit sitt löfte till honom. Hon hade byggt sig en stuga öster om månbergets fot. Där hade hon väntat på honom i december varje år. Hon visste att det fanns kvinnor i byn som hade tvivlat på hennes förmåga, men trots det hade hon envetet vaggat det gåtfulla folkets alla barn. De var telningar av alla dess slag, runda, mjuka, hårda och stumma. Hon hade vårdat dem genom svält och hårda tider. Hon hade dansat med dem under ösregnets piskande kaskader. Om kvällarna hade hon berättat samma historia om och om igen. Historien om poeten som färdades längst den gyllene stigen.
Hon vände ansiktet uppåt. Poetens färgade anlete hade en liten rynka emellan ögonbrynen. Hennes läppar snuddade varsamt vid hans. De smakade sötaktigt. En våg av ljus vällde in och släckte skuggorna som natten bar i sin barm.
"Jag har saknat dig," sa han.
Hennes mungipor dansade uppåt och hon tryckte hårt hans händer.
Han log kort.
"Är det något som är fel?"
Han skakade nästan obefintligt på huvudet och drog undan ena handen. Då såg hon att hans trasiga skor bar spår av blod och lera.
”Är du skadad?” Hon tog åter hans hand och vände hans handflata uppåt. Ett sår löpte från ett djupt snitt mellan tummen och pekfingret tvärs över handflatan ända till handleden. Hennes tumspets drog oförstående över hans livslinje. Bara inte hjärtlinjen är försvagad tänkte hon för sig själv.
I samma stund genomskars natten av en fågels stridsrop. Hon ryggade tillbaka. Efter minuter som kändes som en evighet samlade poeten sina anletsdrag och sa,
"det är inte vad du tror."
Madam S vände bort huvudet. Hon blickade ut över vidderna och tyckte sig se vägen som snirklade sig runt månbergets fot. Hon hade väntat sig mycket men knappast det här. Hennes sinne letade i minnet efter något hållfast. Stigen tänkte hon. Stigen som Poetens vagn och åsnorna hade trampat upp på väg emot timmerstugan. Hennes blick svepte från vänster till höger. Sökte förgäves. Vad konstigt tänkte hon förbryllad. Den är försvunnen. Hon kunde inte fatta hur det hade kunnat hända. Det mullrade till i den högväxta skorstenen. Mossan på taket fladdrade till. Måtte det inte vara oväder på väg.
Stora regndroppar föll mot marken. Madam S samlade ihop alla sina kjolar och småsprang över gårdsplanen. Poeten följde henne skyndsamt samtidigt som han försökte skyla hennes bruna håruppsättning från att falla isär. På förstukvisten stannade de till för att hämta andan. Gårdsplanen hade förvandlats till en stor vattenpöl på bara några minuter. Madam S böjde sig lätt framåt för att vrida om dörrvredet.
”Nej, vänta.” Hans resoluta stämma höll henne tillbaka.
”Det är något som du måste veta”
Fjällräven har vänt sig på rygg och dragit upp tassarna. Lilou vilar huvudet emot hans buk. På insidan bultar sagan men så tystnar den plötsligt.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten