Jag vaknar som om någon har ruskat om mig.
Nyckeln! Hur kunde jag glömma den? Tänk om det är nyckeln till det vita huset?
Jag kan inte vänta, klockan är bara fem på morgonen och det är helt mörkt ute. Kanske till och med farligt att ge sig ut och köra på småvägar nu, men jag kan inte vänta en sekund till.
Jag gräver fram nyckeln ur farfars låda. Jag får syn på min förklaring i lådan och läser den för säkerhets högt igen, tre gånger. Jag säger JA till magi! Jag säger JA till kärlek! Jag säger JA till nya möjligheter!
Klär mig så varmt jag kan, tjock mössa och halsduken tre varv runt halsen. Bästa vantarna tar jag med. Smyger mig fram i mörkret på pudrade vägar, det har snöat försiktigt och är halt. Tack goda gudinna för navigation på telefonen, jag känner mig ansluten till världen, till och med här på en smal väg mellan Storsele och Pauträsk.
Jag kommer fram och stannar bilen där ugglan satt förra gången. Månen går mot nymåne och är bara en mandarinklyfta, men lyser ändå upp gläntan och huset som nu ser pärlemorskimrande ut. Det knastrar under skorna när jag går över gräset som omringar stugan. Någonstans i bakhuvudet knackar förståndet på och vill bara vänligen meddela att det är tämligen vanvettigt det jag håller på med. Jag drar ner volymen. Det här är mitt äventyr och jag tänker ge allt jag har, vanvettigt eller ej.
Allt är mörkt, jag hoppas verkligen att huset är tomt eller övergivet och att jag inte skrämmer vettet ur någon stackars dam som ligger och sover.
De tjocka vantarna i fickan, ficklampan i telefonen på och så fiskar jag upp den iskalla nyckeln.
Den passar inte.
Det var för underbart för att vara sant.
Besvikelsen bränner i magen. Jag är redan förälskad i den här platsen. Det ljusnar och jag går in i skogen bakom huset. Känner mig helt trygg fast jag är mitt i vildmarken. Fåglarna är vintertysta och jag hör bara mina egna steg och andetag. Månljuset silas ner genom mjuka granvingar.
När jag har gått ganska länge öppnar sig en mörk hälsning i marken, en skogstjärn som är svartare än svart. Obegripligt vacker, som en väl gömd opal. Jag sätter mig och andas ut molnpuffar.
Det känns som om tjärnen är en direkt brunn som går ända ner till Moder Natur. Jag tar av mig den lilla månadsrubinen som jag bär om halsen och kastar den i brunnen. Det är en present till den Natur som alltid höll om mig som liten. Jag inbillar mig att Moder Jord tycker om presenten.
När jag till slut kör iväg från lillstugan är det ljust. Närmare byn ligger en bondgård och innan jag hunnit tänka efter har jag tagit in på den vägen. Jag vill i alla fall veta vems stugan är.
- Ja?
En kvinna i sextioårsåldern, gråblonda lockar och lugn blick.
- Ja hej, ursäkta att jag stör. Jag heter My Ölander och jag har en lite konstig fråga…det är så här, min farfar kom härifrån.
- Jaha ja. Jo men du vet Ölanders känn ja ju till.
- Jaså? Jamen vad kul! Jag har lite frågor om släkten men även om det där lilla vita huset som ligger en bit längre in i skogen här.
- Men hördu, vill du kom in och drick lite kaffe?
- Gärna.
My,
För länge sedan var det någon som sade till mig att det inte spelar så stor roll vart tåget går, bara man ser till att komma på tåget. Jag hoppas att du hoppar på tåget My. Att du samlar ihop all den där jävlaranamman du har och bara bestämmer dig för att leva med ett vidöppet hjärta. Kanske gör du det redan, det kan jag inte veta. Men om du inte gör det är det aldrig för sent!
Jag hade redan hunnit bränna många broar innan jag till slut landade i mig själv och bara hoppade på tåget. Bara slutade styra allt så mycket och slutade leva så litet.
Vi ses på det där tåget, lillmyran.
Kram,
Farfar
Geen opmerkingen:
Een reactie posten