Instängd i ett trångt utrymme sitter en kvinna och kämpar för att få ordning på både ord och andning. Det drar och sliter i uppmärksamheten, den där kärnan av lugn och tillförsikt som hon alltid kunnat gå in i när det behövs har blivit luggsliten av brist på tid, ro, vila. Pulsen i vibrato utan definierbar rytm spänner halsens hud, som ett EKG av rädslan för att kärnan pulveriseras nu, samtidigt en skam för att hon faktiskt bryr sig om det när så många lider och dör och hon inte kan hindra det. I hennes händer en historia att berätta, hon hoppas att den finns där, men utrymmet sluter sig tätt omkring henne. Hon ser upp, ett tak fullt av runda hål, som kulhål där ljus sipprar in, envist flackande. Däruppe, där utanför, där finns de. Valter och Kaja. De bygger en koja av tomkartonger och täcken, två barn så mjuka och varma och ivriga, borna i ett äventyr i en trygg tid där alla faror är synliga, hörbara, stinkande och konkreta. Deras själar flyter in och ut i varandra. De två. Bästa vänner. Kajas sävliga och samtidigt påhittiga närvaro, Valters hudlösa absorberingskraft. Kvinnan som ser upp mot dem genom kulhålen känner oro för dem. Valter har en tendens att svimma när intrycken blir för många. Är det något fel på honom? Hon tror inte det, men risken finns att han kommer söka rustning, göra sig otymplig, stympad. Kaja är alldeles för tillitsfull. Hon tror gott om alla. Kvinnan anar att flickan kommer skrapas hårt av de som suktar efter bekräftelse. Telefonen bredvid henne vibrerar av inkommande meddelanden. Hur ska hon kunna höra vad Kaja och Valter vill berätta när hon inte har möjlighet att stänga ner? När hennes nåbarhet krävs för att det förväntas av alla, även av henne själv, att hon oupphörligt, oumbärligt bör sträva att stävja eller fördröja krisen, eller åtminstone förtydliga den, helst bortom anklagelser och smädelse. Hon tar en klunk av sitt mineralvatten. Vill ut till dem, till barnen som stojar och skrattar där i det övergivna källarförrådet. Plötsligt hör barnen hur det rasslar. Hon lägger handen på den ettriga mobilen, som för att tysta det som inte kan hejdas. Barnen avbryts i sin lek, sväljer sina skratt och stirrar ut mot korridoren. Hörde du? Såg du? Valter skriker till, Kaja gnyr. Ett skadedjur, en råtta!! En jätte- jätte stor råtta!! De rusar upp så att kojan välter och de allt annat än fräscha täckena faller och släpper iväg mögelsporer mot kvinnan, hon som sitter i sitt alltför trånga utrymme och längtar efter såväl rymd som närhet; behöver
Sagor
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten