Hon kunde inte sluta tänka på den där presenten. Vad kunde det vara? Och vad hade frysta åkrar med saken att göra?
Poeten gnuggade den bakre bakstocken noga emedan den svarta katten jamade. Han putsade valnötsträet med nostalgi och upprymdhet. I ottan hade budet anlänt om att det gåtfulla folkets barn hade tagit sig över månpasset på läsidan. Enligt Madame S beräkningar borde de nå skogsbrynet runt lunchtid. Poeten hade redan kört den torkade veden till gillestugan och packat upp den medhavda lingonsylten, de guldröda saffranstrådarna och den gammeldags råpressade oljan. Madame S å sin sida hade bakat bröd och ostkaka, allt enligt GammelHannas recept.
Där han satt vid fönstret urskiljde han saffranetsarom som steg från köttgrytan där den stod och puttrade på spisen. Det drog genom fönsterkarmens glipor, temperaturen hade sjunkit stadigt i flera dagar nu.
Madame S gick över åkern bärandes på en korg med nybakat örtbröd, ostkaka och lingonsylt. Hon aktade sig för att halka där fältet var sprucket, hennes lemmar stelnade raskt i kylan, på behörigt avstånd ifrån gillestugan stannade hon för att slå en åkerbrasa. Åkern behöver verkligen kalkas tänkte hon för sig själv. Det är det klokaste man kan gör för att låta jorden ta vara på alla näringsämnen som den har. Hon skulle prata med StallJohan redan imorgon. Hennes tankar bytte tankebana ju närmare gillestugan hon kom. En annan slags värme värmde hennes skank när hon tänkte på att hon återigen skulle komma att dela vardagen med Poeten och det gåtfulla folket. Gillestugan använde de inte ofta, förutom vid speciella tillfällen. Intill dess dörr hade Poeten staplat högar av ved och kvistar. Det brann en lykta, den var lika vacker som alla berättelser som Poeten hade tagit med sig hem.
Madame S återvände till ladugården för ytterligare några nyvärpta ägg. Hon gläntade på dörren, då hörde hon det där gälla fågelljudet igen. Fast den här gången var det mer som en sång och den var alldeles nära. Hon skyndade sig att söka igenom spillrorna. Och där i det sista båset såg hon fågeln. Den var djupt himmelsblå, alldeles liten men otroligt ståtlig. Hon blev stående, som förtrollad av dess sång, den liknar inget hon tidigare hört. Sången var vackert annorlunda, det verkade som om den bar slöjor i moll. Med stora svarta ögon tittade den rakt in i hennes.
Det här bara måste Poeten se. Hon gick långsamt baklänges. Den verkade inte bekommas det allra minsta. Madame S såg boet som den byggt högt upp invid båsets skiljevägg, hon höll ut armarna litet åt sidan för att inte tappa balansen. Väl ute på gårdsplanen sprang hon.
Förstutrappan tog hon i ett språng, förbi köket in i allrummet.
"Det är en fantastisk fågel i ladugården, skynda dig."
Poeten tittade upp ifrån bössan.
"Så, du har träffat Paradisfågeln?"
Hon tittade oförstående på honom.
Han log och tänkte, att nu var han äntligen beredd.
Tillsammans gick de ut i ladugården. Där berättade Poeten för madame S hur han hade träffat fågeln, då han var alldeles allena. Han mindes hur späd hon varit och hur hon hade följt honom med blicken liksom, som om hon velat säga "ta mig med." Han berättade för madame S hur han hade byggt ett bo av halm till henne i sin kärra, hur hon sedan hade följt hans rörelser båd dag och natt. Hur hon hade suttit vid hans sida då han skrev, hur hon hade sjungit för honom när han var rädd. Och funnits nära honom då han färdades genom åtskilliga städer och skogar. Han skildrade hur det tillslut hade känts som om hon kunde läsa hans tankar.
"Det var först när vi vände kursen mot dig och månberget som hon avslöjade att hon sparat alla mina utkast. Först blev jag bestört men sedan förstod jag hur gudomligt det var."
Madame S nickade och tänkte att det borde kännas ungefär som om livslinjen fick en andra möjlighet att läkas.
"Hon hade sparat mina utkast, de som jag börjat skriva till dig. Inte de om det vackra eller det vanliga och förtröstansfulla. Nej, hon hade sparat det som jag skrivit när jag inte visste vad jag skulle ta mig till, när jag kände mig osäker och så omåttligt vilsen att jag inte visste om jag någonsin skulle se dig igen."
Madam S kände hur tårarna brände bakom ögonlocken.
"Paradisfågeln, vilket vackert namn."
Poeten harklade sig.
"Hon är min present till dig."
"Tack, tack käraste du."
Hon borrade ansiktet i hans famn.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten