Det är dags för nästa del av resan. Ska packa ihop på vandrarhemmet men den stora huvudvärken stiger som giftig dimma. Väggarna faller inåt, fångar mig. Sömnen drar mig neråt, ner i den svarta älven.
När den bekanta huvudvärken kommer försvinner hinnan som håller allt på plats på insidan och på utsidan av bubblan som är mitt liv. Sorgen kan komma ut. Den som alltid verkar samlas i någon underjordisk källa. Som för det mesta får en käftsmäll och ett hurtigt ”Be the change you want to see in the world”!! som ett hurtigt mantra med dubbla utropstecken. Som ett sätt att säga ”håll käften sorg!”. Jag har inte tid att känna just nu. Men när huvudvärken river bort hinnan känner jag sorgen över allt som är kallt, hårt och grymt på planeten. Sorgen stiger från underjorden i full galamundering, på glittrande stilettklackar och med fjäderboa. Sjunger tills jag har gråtit alla tårar. Sedan lämnar hon mig tömd, lättare till sinnes. Hudlös.
Med hinnan försvinner även skyddet mot alla intryck. Nu rasar alla intryck och tankar in som mynt i en trasig enarmad bandit. Det rasslar och varje intryck gör ont. Varje tanke skär genom huvudet. Ljud och dofter likaså. Det är för mycket, mynten rasslar in och svämmar över, fortsätter att strömma ner på golvet.
Neråt, i älven. En lägereld, Jag är ensam vid elden men kan känna närvaro av familj och vänner på avstånd, runt omkring mig. Till och med Britta känner jag någonstans bakom mig. Jag är ensam men ändå inte. Över elden hänger en gryta, tom. Jag plockar tre kolbitar rakt ur elden, känner ingen hetta och bränner mig heller inte. Lägger bitarna i grytan. Sedan tar jag upp en och skriver någonting på en bit papper. Orden formar sig till en av farfars julänglar.
Med ängeln i handen återvänder jag till rummet på vandrarhemmet.
Lillmyran,
Jag tänkte att jag skulle säga till dig det jag önskar att någon hade sagt till mig.
Det är absolut livsnödvändigt att vila.
Det låter inte så värst spännande, eller hur?
Jag säger det en gång till. Det är absolut livsnödvändigt att lära sig att vila.
När vi har travat på för snabbt kommer själen in och tar tillbaka det vi har tappat på vägen. Då är det dags att lyssna på stenarna. Sakta ner.
Man borde lära sig sådant i skolan.
Jag lärde mig till slut, men önskar att jag hade förstått tidigare hur viktigt det är att vila. Därför får dagens ängel ta med sig den här hälsningen till dig. Lär dig vila, My.
Kram,
Farfar
Geen opmerkingen:
Een reactie posten