I skolan dagen efter källarråttan och labyrintfyndet är Valter uppfylld av möjligheten att snitsla sig fram från start till mål. Han vrider på sina rödfnasiga händer, kan inte hålla dem stilla. Tills fröken stannar vid hans bänkrad, sträcker sig över Kaja som sitter bredvid och lägger ett bestämt tillrättavisande lock över honom. Då stormar det i klassrummet, de gröna gardinerna fladdrar och vinkar in honom samtidigt som Kajas kalasbyxor stretar och gnider mot skruvarna som håller fast de kupade stolsitsarna i flagande metallben och hans tjocksulade skor ylar blå klagan mot vinylgolvet. Bokstäverna i krita på svarta talan vänder sig in och ut och bak och fram, skåpet med pennor och skrivböcker gläntar på luckan och någon snörvlar samtidigt som ett pappersflygplan fastnar i luften. Han faller. Han kan inte hålla balansen när allt drar i honom, som om all världens beståndsdelar är osams om vilka rattar de ska vrida på och åt vilket håll. Valter faller ett vinrött fall, rakt ner i klangskåpets snedställda mörker. Den här gången träffar han inte kvinnan från nattens drömmar. Han kan inte upptäcka henne inne i rummet. Men han letar, och undrar varför hon var så splittrad och ledsen.
Det står en adventsljusstake på ett buckligt träbord. Ljusstaken är i svart metall, ljusen är röda. Ett av dem är tänt. Det har brunnit ner en bit, för mycket för att kunna forma en jämn adventstrappa som leder mot julafton. Valter har en smakexplosion i munnen, mustig apelsin och kryddig kanel, skarpbrun nejlika. En värme som påminner om hostmedicin flyter ut i kroppens nätverk av blodådror. Hela han blir rosig, lite yr. Det blå kruset med den mörkröda doftande vätskan vilar som en dockkopp i hans händer. Hans händer med synliga vener, de tecknar vindlar under ett fåtal svarta strån. Naglarna är trubbiga och fingrarna fläckade av färg. Det klibbar mot tänderna av russin och nötter. Han ställer ner koppen på det buckliga bordet, bredvid ett tjockt vitt papper med svärtade kanter. Valter märker att han gråter. Står det Kaja där, i snirklig skrift? Valter lyfter pappret mot ögonen, låter det svala arket vila mot pannan. Känner doften av sina händer, tvål och lacknafta, och en ovig styrka i hela kroppen, fjärran från hans vanliga mjuka rörlighet och obändiga energi. Han fladdrar, inuti sig själv, instängd i sitt eget klangskåp, välbekant men ändå inte. Han är ledsen, han är snurrig. Kaja är ett silkeslent lockrop, ett öppet skratt med hårlockar som vippar glädje och iver, hon är ett namn på ett papper med svartkanter och han är arg på sig själv. Och han vrålar, ett urvrål, en sprucken dov tenor som sprutar vanmakt, stolen han sitter på välter under ljudvågorna, han kastar det tidur- stansade kortet ifrån sig. Det tjocka pappret brinner bra. Hans famn pressas stor, tung mot bordet. Det ärgade bordet brinner bra.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten