Det råder en frenetisk aktivitet i labyrintens hjärta. Kvinnan täcker alla ytor med granris, lingonkvistar och änglahår. Samtidigt som hon pyntar, pratar hon i headsetet. Någonting om tidningsartikeln, den som nästan brände ner hela labyrinten när hon lågade blickar mot den. I natt ska hon vaka så att det onda inte tar över. I natt ska hon vaka in ljuset. Kvinnan spänner ljusslingor mellan väggarna. Batterierna sprakar när hon knäpper igång dem. Polerna laddas. Plus och minus. Varde ljus.
På scenen i skolans aula står en Kaja klädd i fjädrar. Den vita stolan lägger fluffigt dun runt hennes axlar. Kortkort brokadklänning, lårhöga stövlar. I diademet som kröner hårets höga svinrygg blinkar stjärnorna. Valter står lutad mot ljudteknikerns bås längst bak i salen, polarna hänger framme vid scenkanten nära jazzbalett- truppen som precis lämnat podiet under publikens tjut och busvisslingar. Skira Kaja på scenen, nacken spänd under hårets voluminösa höjd. Valter ser med polarnas ögon, de som formar henne till en mager skrika. Han vill inte se på henne med polarnas ögon, varför gör han det? Han blundar, öppnar ögonen, det vita ljuset hos Kaja bär regnbågens alla färger. Kaja nickar mot ljudkillen, en sistaårs- student känd för sin galghumor, han utövar den gärna på andras bekostnad. Han kör igång bandet, en ballad med tassande pianonoter. Ungdomarna i publiken vrider på sig, vill dansa och tjoa. Kaja öppnar munnen, blekgrå iris möter Valters gröna, han sväljer. En skruvad oro laddar luften, hopen på golvet mellan honom och Kaja bollar frågan om vem som ska vara först med att ha rätt mening? Kan man hojta, bua, hurra, dansa, skratta åt det här? Kan man vara tyst och lägga armarna om varandra och sticka upp en tändare med fladdrande låga i luften? Vad är ok? Kaja sjunger, hon är knappt hörbar, hennes stämma drunknar. Ljudkillen flinar och brassar på med ackompanjemanget än mer. Hans medvetna sabotage gör att hennes sång transporteras genomskinlig genom högtalarna, som en välputsad fönsterruta. Valter kan klättra upp till ljudkillen och höja volymen på mikrofonen. Han gör ingenting och ungdomarna i pack inser att ljudkillen valt respons åt dem. Några tjejer viskar och pekar och fnissar. Kvinnan i labyrinten kastar sig i frustration mot granrisklädda väggar så att hennes ljusslingor flackar.
Kaja sjunger sin sång ända ut, till slutstrofen, fjädrarna ruggar. I pannan blossar finnarna. Hon kliver ner från scenen och går genom publiken, rakt förbi Valter utan att se på honom. Hon klättrar upp i båset till ljudkillen. Hans flin är brett, han lyfter armarna i luften som för att bedyra sin hjälplöshet i det hela och flabbar. Och Kaja ger ljudkillen en käftsmäll som får honom att däcka och högtalarna att skrika.
Vem hade anat?
Sedan går hon därifrån. Hon väntar inte på reaktioner. Hon ser inte på Valter.
Mörkret sluter sin kapsel runt honom.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten