Hej gammelfarmor!
Jag skickar några rader från den steniga, salta kusten. Vi saknar dig! Matteo börjar bli stor, snart kan vi nog resa igen.
Jag tänker på din goda pasta och alla långa samtal vid middagsbordet. Saknar det. Den fina ängeln till Matteo hänger ovanför hans säng. Han pratar med den. Tack!
Hoppas du mår ok fast gammelfarfar inte är hos dig längre. Det måste vara så tomt och konstigt. Hoppas vi kan komma på besök snart, få krama om dig och bara vara.
Minns du vad vi skrattade när han hade satt på sig din sommarhatt och din röda kappa och kom in och sjöng och skrålade med en soppslev som mikrofon. Vi skrattade tills vi grät! Han blev liksom aldrig riktigt vuxen.
Jag mår sådär. Tycker att det är härligt med Matteo, men jag känner mig ofta orolig och misslyckad. Som om alla känslor är på helspänn. Jag brukade kunna trycka på krigarknappen och bara köra på, men det funkar inte längre. Det är som om jag har fått ett förstoringsglas och allt på insidan blir synligt och förstorat sedan Matteo kom. Jag orkar inte hålla alla bollar i luften längre. Orkar inte bara vara stark och glad.
Jag brukar tänka på dig. Att du alltid är nyfiken, öppen. Du vågar titta på det som skaver på insidan och du delar det med oss. Älskar dig för det. Det hjälper när jag själv måste trampa upp någon ny stig som inte finns än.
Om allt går som vi vill kommer vi upp till lilla stugan nästa sommar. Jag vill att Matteo också får bada i sjön, som jag när jag var liten.
Kram,
Luisa
Geen opmerkingen:
Een reactie posten