Valter sover. En gänglig kropp under ett blommigt täcke, en snarkning blåser snöglitter där han flyger hand i hand med sin bästa vän. Han visar henne vägen över bockar och getter, hon formar sockerkristaller av moln som hon matar honom med. Vid horisonten en snötsunami, den bullrar tillsammans med sopbilen som kör förbi utanför fönstret. Valter håller upp händerna mot tsunamin för att stoppa den, som vore han en superhjälte, han ser sig om efter Kaja men hon flyter iväg och han fryser. Den vita väggen kommer närmre, han kan inte springa, benen är obrukbara, i tsunamin fladdrar papperslappar med vassa svartbrända kanter. Valter vräker sig upp ur sömnen, kallsvettig och flämtandes. Det här var inte rättvist, en sådan dröm efter en magisk Luciahelg! Promenaden hem, han lånade henne sin rock, bar hennes stola, höll hennes hand. Snöänglar i Tegnerlundens drivor, natten gick i lätta fjät inuti hans tenor och hennes sopran. Deras sång lyfte mot trädens kronor, täckta av lysande isdiamanter. Han vågade inte kyssa henne. Borde han ha gjort det? Är det för att han än en gång underlät att agera som han drömt så dumt? Drömmen har bäddat in en oro i honom, en känsla av att det är någonting som han har glömt, någonting som han har förlorat eller, än värre, kommer att förlora. Tuppkammen vägrar spreta som den ska och han har en finne på hakan. Han hoppar över frukosten. Väskan under armen. I hörlurarna Iggy Pop, vägen till skolan brukar lindras så. Under musikens studsande matta en bitter smak från drömmen, den ger inte med sig. Inne i skolans elevhall förstärks smaken av bitter. Ord faller till golvet när han passerar, knuffar och blinkningar runt omkring honom, åter verkar flocken söka en anförare, vad är det rätta att tycka? Valter känner leda. Jämte ledan saknad. Han har gått vidare. Men var är hon? Bänken bredvid hans är tom. Har Kaja försovit sig? Klassföreståndaren kliver in i rummet tillsammans med rektorn. De ska ha ett allvarligt samtal, om våld och etik. Rektorn inleder med konsekvenserna av att bryta mot skolans regler. Alla former av våld är otillåtna. Den här skolan tillåter ingen mobbing. Relegering fram till framförd ursäkt. En tjej gråter, det är hon som alltid sitter längst fram, en bubbelgumstjej med Farah- permanent och rosa pyjamasbyxor. Det var ju så otäckt!
Kvinnan knackar där inne i Valters pannben, rullar en gyllene kula med grön schattering mot hans ögonglober. Valter ställer sig upp. Klassen tystnar.
”Jag är stolt över henne.” Sedan går han ut för att leta efter Kaja.
Men Kaja. Hon står ingenstans att finna. Hon har flugit sin kos. Förmodligen inte till Indien. Kanske till Norrland eller Säffle. Kanske hon sitter hemma på sitt rum med utegångsförbud. Det blir inte svart. Men det blir förbannat grått.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten