Berkana. Jag drömmer om runan som betyder björk. Står för nytt liv, månen, Gudinnan. Nytt liv.
Hon tål mycket, björken. Överlever till snögränsen och förvandlar sig själv till buske uppe på fjället. Kryper nära marken. Bladen är läkande. Så är hon ju så jävla vacker.
Vaknar med alla celler på fel ställe i kroppen, som så ofta i min kropp och i mitt liv. Jag gör mitt bästa men kan aldrig riktigt förutse när det blir för mycket och huvudet och alla muskler drar ihop sig i rödpirrande värk. Kanske är det bara så min kropp vävdes ihop. Med finkänsliga trådar som för det mesta vet att hitta en strimma ljus att reflektera men som inte är så slitstarka.
Jag kör till Pauträsk ändå. Med bultande huvud och en bön om en fågel som plockar med sig de defekta nervtrådarna i mig och flyger iväg.
Det dröjer länge innan Britta öppnar dörren.
- Jamen häj, kom du å häls på, va kul.
- Hej Britta, jag hoppas det är ok att jag tittar förbi. Jag tänkte vi kunde ta en kaffe och bara prata lite.
- Ja sätt på kaffe hördu. Vet du va, jag höll precis på i ateljén, kom ska ja visa.
Hon tar med mig längre bak i huset, till ett rum med stora fönster ut mot ängen bakom huset. Äng och svartgrön skog.
Vid fönstret står ett staffli och ett litet bord. Hela rummet är fullt av små, små, utsökta akvarellmålningar. En sjö i gryningsljus. En ren i morgondimma. Stjärnhimlen ovanför besnöade gammelgranar.
De är förunderligt vackra.
Plötsligt flyttar sig landets mittpunkt från storstaden. Den gräver ner sig som en strålande kristall rakt under Brittas ateljé. Varför inte?
Jag som trodde att det här var en spökby. Här står en kvinna, en konstnär, uppkopplad på det stora Universella energinätet med värstingvarianten av glasfiber. Den man bara kan komma åt i ett hjärta fullt av mod och jävlaranamma.
- Britta! Vad är det här? De är ju helt fantastiska, dina målningar!
- Jamän tyck du de, va rolet.
Röda stugor, fjällens gyllene ljus, hjortrongömmor, nyfångade abborrar, övermogna smultron på strå. Men ändå. Bortom idyll. Målade med en röst som viskar någonting hemlighetsfullt. Allvar och ensamhet är också inpenslade i det vackra.
- Jag vet knappt vad jag ska säga. Jag tycker de är helt otroliga.
Tårar. Plötsligt kommer vågen av allt jag inte kan säga. Allt som är bra men som jag inte kan passa in i berättelsen som den ser ut just nu. Allt som hänt sedan farfar dök upp med sina brev.
- Män lilla vän, hur är de? Int ska du va ledsen.
Jag snörvlar och snorar, orkar inte försöka hålla allt på plats. Orkar inte försöka förklara allt jag vet eller försöka förstå det jag inte vet. Skit. Allt gör ont.
- Britta klappar mig på axeln och ger mig en näsduk. Hon låter mig gråta.
Jag tänker plantera en björk på lillstugans tomt. Det är det enda jag vet just nu.
Lillmyran,
Alla världar verkar leva samtidigt. När jag skriver det här sitter jag på hemmet där jag bor nu. Jag är inte jätteledsen att du inte är här, du skulle inte tycka om det. Det är inte riktigt hemma för någon. Det luktar sorgset här. Men jag reser i tanken. Jag åker skidor. Fiskar. Lyssnar på musik. Ser mina barn spela. Ser dig dricka varm choklad och läsa kriminalkrönikor.
När du hittar skatten med nyckeln kommer du att förstå precis vad jag menar. Då kan du resa på samma sätt och hjälpa andra att göra det också.
Kram,
farfar
Geen opmerkingen:
Een reactie posten