Solen kikade sömndrucken upp över horisontens kant. Små sandpartiklar virvlade i luften och kittlade näshåren. Våra sinnen stod vidöppna, ögonen hade inte riktigt haft tid att fokuserat sig i den tidiga timmen. Det var tyst, ingen obehaglig tystnad, nej, raka motsatsen. Det var den där tystnaden som man njuter av, den som man letar efter men inte kan finna. Vi var de första människorna som vandrade här denna morgon. De enda människorna som påbörjat denna resa. Sjalarna som vi virat runt huvudena för att hålla svett och hår på sin plats kändes kalla mot pannan. Emellanåt hördes ekot av våra röster och vandringskäpparnas fasta rytm. Bergväggarna som omgav oss väckte en skyddande, fast på samma gång hisnande känsla, dess fötter böljade på ögonhöjd, formade en stig täckt av sand.
Vi följde stigen samtidigt som solen långsamt klättrade högre mot den klarblå himlen.
I samma ögonblick som ingången till den förbjudna staden Petra uppenbarade sig framför oss, lyste solen hemlighetsfullt genom springan i berget. Ett äventyr väntade oss.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten