Andfådd och med sin väl tilltagna kroppshydda
gungande vid varje steg närmade sig Mermelinda sin goda, uråldriga vän. Det bar
uppför, stelfrusna kvistar och blad var lätta att halka på och hon satte ner
sina skinnstövlar bestämt där hon gick. Den enorma trädkronan kom närmare och
Mermelinda gick över från syn till känsel, visste att hon skulle missa det här
mötet och hon skulle titta för mycket med ögonen i stället för med hjärtat. Platsen
där eken stått i mer än sexhundra år var en platå mellan bergets stadiga fot
och de sluttande ängarna som gick ner mot vattnet.
Hon var framme och slösade ingen tid, ställde
sig på en gång med ryggen mot stammen och började vandringen inåt mot den plats
där hon kunde ställa frågor. Hon hälsade den gamle med kärlek och lyssnade.
Slöt ögonen, slappnade av, kände sträv bark under handflatorna och satte sig
ner på en av de grova rötterna som bjöd sittplats.
Hon måste ha somnat. Hon vaknade som ur en
djup dvala och såg att ljuset höll på att förändras, det skymde redan. Hon sände
sin hälsning och tack till den gamle och började gå ner mot huset. Hon kände
sig ljus och lätt, kunde inte än klä mötet i ord men visste att gåvor hade
utbytits. Mitt på sluttningen där hon gungade fram stannade hon tvärt som om
någon hade ropat på henne. Som om marken plötsligt öppnat sig och blottat en
glödande kärna steg ett namn till ytan i hennes medvetande. Namnet som ekade
inom henne framkallade vågor av glädje och djupaste sorg.
Simon.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten