Rummet vilar i mörker. Borde vila i mörkret.
En skepnad skaver genom stillheten och lämnar ljudavtryck hos den seende. Är
det isen på sjön som tjocknar och knakar eller är det en varelse som bryter
skare och skurar golvtiljor? Den seende öppnar ögonen men kniper snabbt ihop
dem. I mörkret är alla troll grå. Väldig och hukande, kan inte ta miste på
stanken.
Snösjok flyter fram över den vita kullen
bortom granarna, där ylar vargar åt månen att komma fram. De ylar efter ljus
och lättnad och vägledning. De bevakar från sin höjd stugorna där nere. De betraktar och funderar över avtryck
på farstutrappan som snart blåser igen. Djupa hål i snön efter tung varelses
steg. Ett penetrerande doftspår man inte kan ta miste på, om man är seende, så
som vargar och små pojkar är. Reser vargragg och vidgar näsborrar. Spretar fingrar och täpper pojköron. Vakar och tar tveksamma tassande steg
framåt, sjunker genom skare som inte stöttar tvekan. Kittlar näsa under duntäcke, böjer knän upp mot mage.
Ja, den seende kurar hos den blonda, hon som nu
har två, kurar i hennes armhåla. Kniper ögon, hör kuttrande troll släppa ner
tung trollunge i bädden. Gamla svettiga yllesockor och dålig andedräkt, ruttna
ägg och bitsk gammal skursvamp. Stadigheten skingrar den vilsamma sfären stugan
varit försänkt i. Glupskheten suger upp allt det, tar med sig det i törstande
trollsjäl. Ett troll vars hjärta joddlar när hon varsamt lyfter människobarnet
till sin kind så som bara rultigt troll kan. Den lenheten mot läder. Läder med
fler känselreceptorer än någon väntat sig. Tiljor knakar och dörren gnäller men
går igen. De breda fötternas spår yr igen av vindburna snökristaller.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten