Det är den 8 december, Harms klocka visar på tio i tio. Några dagar tidigare har vi lämnat ett grått och ruggigt Holland bakom oss. Här i värmen känns den isande vinden som varje vinter enträget letar sig in i springor och vrår i vårt gamla hus på ljuslängders avstånd.
Högt upp på en kulle ser jag ett ensamt träd. Dess spretiga grenar väcker ett minne någonstans djupt inom mig till liv. Minnet av en flicka som gjorde allt för att spåra sitt förflutna. Minnet av en mörkhyad flicka, hennes långa svarta hår i en fläta, vidrörande ländryggens sluttning, sittandes på en för stor stol, dinglande med benen, böjd över sin skrivbok, flitigt plitande i flamman av ett stearinljus. Tålmodigt målande, imiterande skönheten, längtan i de kinesiska tecknen. Beundrande, undrande när de svart vita bilderna av en flicka, en drake och ett ensamt träd. Sagans betydelse etsande i en oskuldsfull själ. Utan att förstå ordens betydelse, en intensiv vilja att vara delaktig i ett tal, ett land, en familj.
Jag nynnar samtidigt som jag kämpar mig uppför sluttningen. En av trädets grenar skrapar min hud, river upp en tunn strimla av blod i ögats vrå. Jag tror att jag gråter.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten