Den starka bestämmer att det är dags.
Telefonen gör henne ännu en gång inte till viljes, det är inget att göra annat
än att fortsätta. Den starka som ska bli mormor en gång till. Den här gången
utan ett sjukhus eller personal eller en svärson eller en telefonlinje mellan
sig och dottern. Den starka hittar sin andning för att dottern inte kan hitta
sin annars.
Nu är det på riktigt.
Spanaren svävar på darrande vingar över
flagande vind, ögonen blinkar undan köld och hjärtat pickar rörelse, han far
tillbaka till de som prasslar i mörkret och han avger rapport.
Ett vrål när världen lossnar och tar form
igen.
Ett flämtande gnyende som tar avstamp och blir
ett skri när ovan varm möter kyla som fyller tomma lungor. Jag är här nu, här
nu, här nu, vad gör jag här? Var är du, var är du var är du var är du? Är det
du? Det är du, där är du. Här är vi, nu.
Nu börjar det.
Det som redan är påbörjat och som inte tar
slut, nu. Nu.
Den blonda i ruset, äntligen. Inte ens en
befrielse av smärta, den är inte glömd men alldeles borta.
Hej.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten