Cecilia / Hemma, med Nisse

I samlad trupp gav vi oss av lite högre upp på fjället, följande porlandet av fjällbäcken som hördes genom det tunna lagret av nysnö som låg som pudersocker glasyr ovanpå det vita jättetäcket vilket packats ihop sedan senhösten kom med sina rikliga gåvor av det kalla vädret.

Det måste ha varit en underlig syn – en liten sjungande Nisse i spetsen, två dansande fjällrävar, en lufsande, leende brunbjörn, en något vilsen men glad människa och minst trettio domherrar som loopade upp, ner, och runtomkring hela skaran på väg upp mot topparna.

Efter ett litet tag kom vi fram till en stor snögrotta. Öppningen var en otroligt hög port med iskristaller och sjungade koltrastar som smyckade det höga taket med ljus och musik. Marken vid ingången var täckt med granris och doften av kåda, tallbarr och pepparkakor spred sig från djupt där-inne.

Vi klev in.

”Hej Stor-Mor, vi är hääääääääär nu!” tjoade Nisse in i det ofantliga utrymmet.

Något prasslade och skakade där bakom. Silverglans och glitter föll som ett mjukt duggregn från taket och där inne rörde något vitt sig emot oss.

Bertil, som stod bredvid mig, nästan smälte ihop av sitt eget leende. Om du sett en brunbjörn le med hela sin själ vet du precis vad jag menar. Ragnar tog min hand i sin ena tass, Pe var alldeles tårögd och domherrarna sjöng i kör med koltrastarna i en alldeles himmelsk, glittrande sång. Nisse gjorde någon bugning som givetvis gick fel och slutade i en kullerbytta.  En symfoni av skratt spred sig ibland oss alla, och det var omöjligt att sluta.

Det allra vackraste, djupaste och mest glädjefulla skratt jag någonsin hört kom emot oss från allt det vita och silverglittriga.

Först trodde jag att det var en isbjörn, sedan en drake, sedan en varg, sedan en hund – men nej, det var en fluffig, vit drak-isbjörn-golden retriever-varg-järv-silver-och-kristall-varelse med 6 stora jätte-tassar och en svan som var längre än hela skidbacken där hemma vid gården. Små guldflagor spreds med varje steg hon tog och svansen svepte till höger och vänster, höger och vänster. Längst ut på svansen satt små, glasliknande bjällror eller var det klockor? När de rörde sig kom det i alla fall någon slags musik ur dem och alla regnbågens färger följde tonerna.

”Välkomna mina underbara glädje-bärare-och-delare till mitt inre, mitt hjärta” ekade rösten ur denna vita blobb som verkade bestå av enbart kärlek, magi, glitter och glädje.

Det kändes som om vi kommit hem.

 

 

Cecilia Götherström, 9 december 2013