Solen letade sig med sina första strålar upp
bakom berget på andra sidan älven. Mermelinda satt på farstutrappan, väl
inpackad i Elins gamla täckjacka. Hon höll en mugg rykande hett kaffe med
frusna fingrar. Det var riktigt kallt, skulle nog komma snö idag. Hennes
andedräkt blev molnpuffar som steg och försvann för varje kaffedoftande
utandning.
Inom henne hade jordens axel ändrat position
och allt såg annorlunda ut idag. Allt hon visste, längtade efter och drömde om
hade fått ett annat ljus över sig efter nattens upptäckt.
Om Martin var Simons pappa och Simon verkligen
var hennes bror, betydde det att Martin även var hennes pappa.
Elin, varför berättade du inte? Du måste ha
vetat. Du blev mamma för din kärleks barn.
Det kan inte ha varit en tillfällighet.
Men varför mindes hon ingenting av hennes
föräldrar? Det var bara en bror som hade skymtat till i drömmarna.
Hon skulle ringa Stavros idag och meddela att
hon skulle vara tillbaka efter helgen. Hon hade aldrig varit borta från
restaurangen längre än en dag, heller aldrig känt sig så avlägsen från den
världen som nu. Som om hon satt i en bubbla och inte visste hur hon skulle
komma ut ur den.
Ett kallt knappnålsstick på näsan fick henne
att titta upp. Gnistrande, dammlätta snökristaller seglade ner från en reva i
himmelsduken. Allt blir nytt, tänkte hon. Allt kläs i vitt, blir infruset, får
en skimrande yta och ett skyddslager som dämpar alla ljud.
Hon såg något röra sig uppe vid kurvan. Någon
kom och gick, var på väg mot henne. En man. Solen bländade henne och hon var
tacksam för tårarna.
Det var hennes bror.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten