Svart himmel utgör fond till dansande, välfyllda molnsjok. Sjoken rycker och darrar när mätta snöflingor rivs ut ur dem,
flingorna vrids vidare runt i slingrande spiraler, i sidled men ändå dalande,
stötvis faller de mot vindarna som viner över fjäll och träd. Väl där fångas de
in av urkraften i mötet mellan högt och lågt, kallt och iskallt, metalliskt och
doftande. Vindarna är rasande den här natten, de utkämpar en strid och ingen av
dem har för avsikt att lägga sig. De slungar in i varandra med våldsamma
krockar, studsar isär och i separationen öppnas tillfälliga vakuum. Det är
vakuum som fylls med nytt raseri så snart vindarna fått fatt i färskt syre att
sprätta iväg med. Det finns snöflingor som virvlar ända ner till marken där de
gräver in sig i det vita täcket. Det finns snöflingor som flyger i timmar, från
vind till vind, de bollas runt av krafterna i det som finns mittemellan, mellan
himmel och jord. Vissa av dem förintas av friktionen mellan vindarna. Andra
fångar isfragment och skulpterar sköld på sköld, ända tills tyngden väger mer
än vinden har kraft och de lossnar, de faller fritt och slår in ispelare i
skogens mjukdelar.
Någorlunda skyddade från detta yrande krig
knäpper tre röda stugors träverk ljudligt fram sitt vindmotstånd. Granarna
omgärdar husen och ruskar grenarna, håller upp dem och hejdar vindens flagor
från att slå för hårt. Det lyser i en av stugorna, de andra är mörka. Mörka
fönster som den upplysta stugan speglar sig i. Det prasslar och tisslar i de
mörka husen, det kan den riktigt uppmärksamma uppfatta. De sover inte där inne
i mörkret. De sover heller inte där inne i den upplysta boningen, det hörs
tydligt. De hukar alla i sina reden, det stormar.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten