Gruset knastrar under Mermelindas skor när hon tar av vid järnvägen för att gå ner mot älven. Grusvägen kantas av karg granskog och hon vet att hon i nästa kurva kommer att kunna se vattnet, det svartgrå, djupaste, kallaste. En tung matta av granskog täcker berget på andra sidan älven också. Hon knastrar vidare. Sluttning. Kurva. Där, ett ensamt, gulvitt trähus. Litet och enkelt. Hennes hus. Elins hus. Hemma.
Novemberdagen är solig och biter i kinderna. Ängen vid sidan av lekstugan är täckt av den finaste frost, som ett härligt sockerlager över vintersovande grässtrån och buskar. Vattnet ligger stilla. Hon sätter ner axelväskan på farstutrappan och sätter sig en stund. Hon kan aldrig vänja sig vid att Elin inte är här när hon kommer. Hus och natur andas fortfarande hennes närvaro, men nu på ett ekande, värkande sätt. Inte som när hon fortfarande travade omkring här i trädgårn sina gula gummistövlar. Så vacker hon var. Så envis.
Dörren krånglar men går till slut upp. Det luktar instängt och dammigt. Mermelinda håller andan en stund, med en knuten hand på mellangärdet. Varför måste man vara stark nog för sånt här? Hur gör man med ett hus, ett älskat hem som man inte står ut med att besöka men heller inte klarar av att sälja? När slutar man sakna? När infinner sig den kärlek man liksom orkar med? Den kärlek man kan andas rakt igenom, precis som den är, utan att trycka undan och hålla stilla? Hon måste försöka stanna, det finns lådor hon fortfarande behöver gå igenom på vinden och hon måste se till att vattenledningarna spolas igenom ordentligt. Men först kaffe.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten